söndag, mars 20, 2011

Texas forever

Jag kommer att sakna Tim Riggins.

Visserligen måste jag erkänna att jag störde mig grundligt på hans beteende när han väl kom in i handlingen igen framåt finalavsnitten av "Friday night lights". För även om jag ogillar uttrycket, så har Tim Riggins för mig alltid personifierat talessättet "ta det som en man". Han må ännu inte vara 20 år fyllda, men man oh man har han tagit smällarna och baksmällorna som kommit hans väg som en man i säsongerna fem. Trots detta är han, när han släpps från fängelsestraffet han i slutet av säsong fyra accepterade efter att ha tagit på sig sin storebrors brott, fylld av hat mot brodern Billy. Visst, det skulle jag kanske också vara om jag tvingats krypa in i finkan för någon annan, men för det första är jag inte Tim Riggins, och för det andra så var det ingen som tvingade honom, han tog på sig straffet självmant. Att i det läget gå runt och sura när han blivit fri och hota med att flytta till Alaska i flera avsnitt innan försoningen slutligen kommer, känns bara ologiskt, särskilt med tanke på att brodern Billy verkligen har tagit tag i sitt liv och gjort exakt det Tim krävde innan han kröp in i finkan.

Du är för fan Tim Riggins. Ta det som en man.

Jösses vad jag kommer att sakna "Friday night lights". Jag vet inte om jag kan minnas en annan serie där det amerikanska småstadslivet har skildrats bättre. Dillon må vara en extrem plats där hela stadens kollektiva välgång vilar på ett gäng ännu inte myndiga high school-killars förehavanden på en fotbollsplan, men det finns få platser jag hellre skulle vilja besöka. Jag skulle troligen få utslag inom en timme av de konservativa "Texas forever"-vibbarna – minns den rena skräcken i Julie Taylors ögon när hon insåg att hon sagt ja till Matt Saracens frieri utan att Matt först frågat hennes pappa om lov – men jag tänker mig att det också är en plats fylld av kärlek och värme, en plats där traditionella värden inte bara behöver vara av ondo och där man tar hand om sina medmänniskor på riktigt.

Oj, nu börjar jag låta som en kristdemokrat igen.

Och visst var det fint att under sista säsongen få återse alla gamla ansikten igen. Möjligen blev det väl sockersött, alla större karaktärer fick lyckliga slut vilket kan verka udda i en serie som inte blundat för svärta under åren som gått, men i ärlighetens namn, hade jag önskat mig något annat? Hade jag velat ha en "Six feet under"-liknande känsla i epilogen, där somliga ju faktiskt blev misslyckade och gick ond bråd död till mötes?

Nej. Med Eric och Tami Taylor som nav byggde "Friday night lights" på ett persongalleri så fingerkänsligt utmejslat att jag aldrig i hela livet skulle önska mig något annat än lycka för dem. För hur mycket jag än älskade Tim Riggins – det var paret Taylor och kemin mellan skådespelarna Kyle Chandler och Connie Britton som gjorde serien unik.

Best. Leading. Duo. Ever.

2 Comments:

Anonymous tumde said...

Åh, jag visste väl att det var rätt att inte plocka bort 43 minuter ur RSS-läsaren även efter några års träda. Hurra!

21 mars, 2011 17:41  
Anonymous Sanna said...

Välkommen tillbaka! Åh, vad du har varit efterlängtad!

21 april, 2011 10:00  

Skicka en kommentar

<< Home