tisdag, februari 28, 2006

Whitford + Sorkin = sant!

Min allra käraste "Vita huset"-skådis, Bradley 'Josh Lyman' Whitford, har skrivit på för att vara med i Aaron Sorkins nya serie "Studio 60 on the Sunset Strip". Serien såg redan ut att bli höstens mest efterlängtade nykomling, men nu steg temperaturen ytterligare 20 grader celsius. Redan tidigare var det klart att Matthew Perry, Amanda Peet, Steven Weber och Timothy Busfield kommer att vara med i serien.

Tv Squad skrev först.

Världens bäste tv-siare!

I söndags förutspådde jag att "Kronprinsessan" skulle få en publik på 1,5 miljoner när serien premiärvisades i går kväll. Resultatet blev 1,475 miljoner enligt MMS, vilket jag tycker är nära nog. Jag är därmed inte längre världens sämste tv-siare, utan lägger raskt in mig i toppen istället.

Stackars "Commander in chief" går däremot riktigt knackigt på TV4. Gårdagens avsnitt, som sändes samtidigt som Alexandra Rapaport blev miljöminister, sågs bara av 455 000 tittare. Knappast vad TV4 hade hoppats på när de drog igång med buller och bång i januari.

måndag, februari 27, 2006

SvD-DN 1-0

Det känns nästan lite väl taskigt att sparka på Dagens Nyheter dessa dagar efter förra veckans infekterade Elitlistedebatt. Eftersom den handlade väldigt lite om tv så tänkte jag inte orda om den, men min egen inställning ligger tråkigt nog ganska så mittemellan, jag tyckte att Anna Hellsten uttryckte det rätt bra på sin blogg. Mest underhållande var dock Linda Skugges käftsmäll i Expressen mot Maria Schottenius.

Men ändå, kom igen nu DN! I dag har storsatsningen "Kronprinsessan" premiär, delar av svenska skådiseliten dyker upp, ämnet är brännande hett (ränker, intriger och falskspel inom sossetoppen, kan det bli mer aktuellt?) men tycker DN Kultur att det är värt att recensera? Nä. Varför då? Det är ju bara tv. Inte riktig kultur.

Ja, jag spekulerar ju så klart bara över deras motiv, men det är i alla fall beklämmande. Svenska Dagbladet har däremot en helt okej recension. Bra jobbat! Fortsätt så här nu.

Så: SvD-DN 1-0.

söndag, februari 26, 2006

Lång "Sopranos"-drapa rakt ner i datorn

Tänkte bara tipsa om att New York Times har en finfin och riktigt lång drapa om "Sopranos" i dag inför säsongspremiären den 12 mars. Trevlig läsning, som kan läsas här.

Nu ska jag kolla på Palmedokumentären på SVT2.

Det är för jävligt när drevet drar igång

Socialdemokraterna ligger risigt till. Ett år före valet är opinionssiffrorna usla, Sverige går sämre än på decennier och det verkar uppenbart att det borgerliga blocket ska få ta över efter valet. I ett desperat drag bestämmer sig statsminister Per Viksten för att låta den unga up and coming-miljöaktivisten Charlotte Ekeblad (Alexandra Rapaport) bli landets nya miljöminister. Att hon är snygg är heller ingen nackdel, så klart. "Kronprinsessan" kan börja.

Så följer det en treåring kunnat räkna ut, och som väl sammanfattas bäst med 'upp som en sol, ner som en pannkaka'. Till en början älskar medierna den nya ministern. Sossarnas siffror går spikrakt upp, Charlotte Ekeblad är en frisk fläkt i de gubbtunga korridorerna. Men bakom hennes rygg gnälls det, ränker smids, den elake finansministern (Reine Brynolfsson) vill inget hellre än att punktera henne. Hans unge lakej Jakob Steen, politiskt sakkunnig på miljödepartementet och förbigången vid ministerutnämningen, är mer än villig att hjälpa till för att stjälpa uppkomlingen som har mage att tro att hon är något. Samtidigt rämnar så klart Charlottes familjeliv. Den moderne maken (Ulf Friberg), som till en början säger sig stå bakom hustrun till 110 procent, inser snart att det visst inte var så glamoröst att vara negligerad hemmapappa, och börjar söka tröst hos Charlottes väninna. Snart börjar också mediebilden krackelera, ett misstag föder ett annat, och till sist har Charlotte Ekeblad hela Sveriges samlade journalist- och sossekår emot sig. Det blåser snålt på toppen, om det nu fanns någon som inte trodde det.

Nu menar jag inte att låta sarkastisk. Inte överdrivet mycket i alla fall. För "Kronprinsessan" är bra, stundtals till och med riktigt bra. Men storyn är ... tja, låt oss säga sjukligt förutsägbar. Men anledningen till att det inte stör mig så mycket är att jag tror att det tyvärr är så här det skulle bli. Om Göran Persson utsåg en snygg, drygt 30-årig gift tvåbarnsmamma med ett lätt radikalt förflutet och en god relation till medierna till minister, så skulle troligen exakt samma sak ske som i "Kronprinsessan". För vi - människor, medier, samhälle - är ju så förbannat förutsägbara.

Den fyrdelade produktionen är av den där sorten som SVT kan göra i sömnen. Kompetent in i minsta biroll, medryckande, spännande och bra på det där trygga, fina, lagoma sättet. Kanske hade jag hoppats på lite mer udd, lite mer svärta, lite mer engagemang.

Jag har inte läst Hanne-Vibeke Holsts roman som tv-serien bygger på, men om jag har förstått saken rätt så har hennes bok inspirerats av Mona Sahlin-affären, men romanen anpassades till danska förhållanden och utspelar sig i Köpenhamn. I tv-serien är det dock Sverige, Stockholm och Rosenbad som gäller. Den anpassningen är välgjord. Det känns äkta, serien är inspelad i de riktiga miljöerna, och man har tack och lov inte som i "Kommissionen" försökt göra en svensk "Vita huset". Det är ett bra stycke tv-drama helt enkelt, som helt säkert kommer att locka sisådär 1,5 miljoner i publik (men betänk att jag numera titulerar mig världens sämste tv-siare).

Men jag kan inte låta bli att undra - varför måste alltid journalister framställas som så sjukt endimensionella i såna här serier? Murveln Magnus Svensson på tidningen Kvällspressen må visserligen eventuellt ha hjärtat på rätta stället längst längst inne i kroppen, men oj vilken schablon han är. Och jösses Amalia - vi ska inte ens prata om Ameliareportern som dyker upp för att göra ett mjukt och kvinnligt porträtt av Charlotte medan hon fortfarande är mediernas gunstling. Jeezus.

Och tyvärr punkteras den här välgjordheten jag tidigare prisade vid några tillfällen. Varje gång som den påhittade blaskan Kvällspressen dyker upp i bild (och det gör den rätt ofta) så slås man av hur oerhört taffligt redigerad den är. Rubriksättningen på artiklar och löpsedlar är så övertydligt gjorda att de blir löjeväckande. Dessutom har de dabbat sig rätt ordentligt vid ett tillfälle. I början av avsnitt två sitter Charlotte Ekeblad och läser en artikel som ska handla om henne i Kvällspressen, men när kameran zoomar in på reporterns bildbyline ser man klart och tydligt att texten är tagen ur Expressen, och egentligen är en politisk krönika om vem som ska ta över statsministerposten om Göran Persson avgår. I texten utläser man enkelt namn som Pär Nuder, Ulrica Messing, Thomas Östros, Margot Wallström och Mona Sahlin. Klantigt, eftersom ingen av de här personerna existerar i "Kronprinsessans" politiska landskap. Hur svårt hade det varit att skriva ihop en falsk text? Krönikan hon läser är för övrigt skriven av den nu avlidne Per Wendel, och var publicerad i Expressen 16 mars förra året (internet är bra ibland).

Men som sagt - i stort gillar jag "Kronprinsessan". Första avsnittet sänds i morgon kväll klockan 20 i SVT1.

lördag, februari 25, 2006

Och glöm nu för allt smör i Småland inte ...

... att SVT har "Veronica Mars"-maraton i kväll med start klockan 23. Så alla ni där ute i stugorna som inte har kollat tidigare, se till att göra det i kväll. För vad kan vara bättre än fyra avsnitt på raken av den coolaste och mest varmhjärtade serien sedan Hedenhös var king of the hill? Inte mycket hävdar jag.

För kolla bara vad många inlägg jag skrivit som handlat om "Veronica Mars":


VM högaktuellt trots OS

Jag presenterar världens sämste tv-siare!
Veronica Mars förutspår slutet i "Lost"
Farmor gillar "Veronica Mars"?
Och de rätta svaren är...
Tv-året 2005 i ett nötskal
Veronica vs Buffy - en fajt som inger hopp
SVT blundar och försöker vrida klockan bakåt
Who killed Lilly Kane?

Herre gud, jag måste nog skaffa mig ett liv.

OS i skuggan av "Idol"

Det är inte bara här hemma som tv-tablån är mäkta urvattnad de här dagarna. Även i USA går det mesta på tomgång, med repris efter repris.

Till viss del beror det så klart på OS - CBS och ABC tycker inte att det är lönt att sända nya avsnitt av sina serier eftersom NBC maratonsänder vintersport kväll efter kväll - sändningar som ända drar till sig en publik på drygt 20 miljoner. Men frågan är om inte "American Idol" på Fox är lika skyldigt för tablåutseendet. För maken till program att spöa skiten ur allt annat har väl sällan skådats i amerikansk tv.

NBC:s OS-sändningar (som sänds på prime time även om tävlingarna avgjorts tio timmar tidigare - att visa det på dagtid live ses som ett kommersiellt självmord och finns inte ens på kartan) har inte en chans att hävda sig mot de nykläckta idolerna. Kväll efter kväll (tisdag, onsdag, torsdag) knäcker "Idol" övriga kanalers uppställningar utan att ens bli andfått. Det är läskigt att beskåda.

Och faktum är - om man låter tanken vandra lite - att "Idols" popularitet i USA på sätt och vis hotar OS i den form vi känner det. För de moderna olympiska spelen kan helt enkelt inte klara sig ekonomiskt utan de bisarra miljardsummor som IOK drar in på sändningsrättigheterna i USA. Och när nu sändningarna får stryk av ett sketet talangjaktsprogram, ja, då börjar så klart kanalerna fundera över om det är värt att sända överhuvudtaget. NBC har redan betalat runt sex miljarder kronor för att sända även Vancouver-OS 2010, men vad som händer sedan, ja det börjar nog en del slipsnissar på IOK svettas över snart.

Som grädde på moset har NBC promotat OS in absurdum som Bode Millers privata eriksgata, han skulle i stort sett bara ställa ut skidorna och därefter hänga fem alpina guld runt halsen. Av det blev det inte ens en tumme, Miller hade före lördagen inte tagit en enda medalj och i sin sista chans slog han nyss till med en uråkning i slalomens första åk. Den som kom på den briljanta marknadsföringsidén på NBC är nog arbetslös på måndag.

Men i morgon, efter att Sverige dängt till Finland i hockey-finalen, är det över för den här gången. Vi får tillbaka våra normala tv-tablåer. Tack för det.

torsdag, februari 23, 2006

Hittills har 87 personer...

...kommenterat en minikrönika som Erika Hallhagen skrev i dagens SvD om att hon inte klarar av att kolla på "Commander in chief" längre. Kommentarerna går i princip ut på två saker - endera står det 'du har rätt, fy fan för USA' eller så står det 'du har fel, fy fan för dig'. Med vissa undantag givetvis.

Jag blir rätt trött när jag läser först krönikan och sen kommentarerna. Dels för att folk orkar gå igång så otroligt på en rätt intetsägande krönika. Vilket för mig in på min andra anledning: usch vad trött jag är på de vidöppna dörrar som Hallhagen slår in. För kan vi inte en gång för alla inse några saker och för the love of god acceptera att:

Amerikaner är sentimentala.
Amerikaner älskar storvulna känslor.
Amerikaner tror på gud.
Amerikaner tycker om att vifta med sin flagga.

De här sakerna kommer ALDRIG att förändras, hur många gånger vi än förfasas över dem. Tro mig, jag blir också less på det emellanåt. Men snälla snälla snälla, kan vi inte sluta gnälla över det? För hur högt vi än skriker kommer de aldrig att lyssna.

onsdag, februari 22, 2006

House tillbaka i undersökningsrummet

Det här inlägget innehåller lite spoilers från senaste "House".

I de senaste fem-sex avsnitten av "House" har vi av någon okänd anledning inte fått ta del av Dr Houses påtvingade timmar i undersökningsrummet där han måste ta emot 'vanliga' patienter på order av Dr Cuddy. I veckans episod var han dock tillbaka i skrubben, och så fort han öppnade dörren och gav den stackars mannen som satt därinne en blick blandad av leda, ointresse och lätt avsmak, insåg jag att jag verkligen saknat de här scenerna. Ofta har de inte tillfört något storymässigt utan bara tjänat som avbrott där House tillåts bitcha mot intet ont anande människor som varit dumma nog att vända sig till sjukvården med sina krämpor, men de har varit små tacksamma komiska ljuspunkter i det djupa medicinska mumbojumboland House och hans tre underhuggare oftast rör sig i (med det menar jag inte att de inte vet vad de pratar om, bara att jag ibland inte förstår de oerhört komplexa sjukdomsfallen de löser vecka efter vecka).

Den här veckans undersökning visade sig dock leda House på rätt spår, mannen som led av sympatigraviditet förde självklart Houses tankar vidare till att hans supermodellpatient egentligen var hermafrodit och led av testikelcancer. Hur han kom till den slutsatsen övergår mitt förstånd, men så är jag ju inte Dr Gregory House heller.

Till tonerna av Ryan Adams 'Desire' fick vi också grotta ner oss djupare i Houses söndertrasade ben. Den utlämnande scenen när han droppar byxorna inför Cuddy och vi får se operationsärret på hans högra lår fick mig nästan att vilja börja knapra Vicodin också. Summa summarum: ett riktigt bra avsnitt av "House".

En liten fundering dock: Det här var andra gången på en månad som det dreglas över VÄLDIGT unga tonåriga tjejer i amerikanska dramaserier. För en månad sedan var det fjortonåriga Kaitlin Cooper i "The OC", och nu en femtonårig supermodell vars perfekta bröst och rumpa påtalades sisådär tio gånger av House. Okej att den mannen inte har några som helst spärrar när det gäller vad som kommer ut ur hans mun, men snälla - kan vi inte skippa peddovibbarna framöver?

TILLÄGG: Flera kommenterar att mitt fastslående att Houses undersökningar av 'vanliga' patienter oftast inte har något med avsnittets huvudhandling att göra är helt uppåt väggarna fel. Okej då, mitt minne är kanske lika vattentätt som en spaghettidurk. Jag tar ödmjukt tillbaka det påståendet.

tisdag, februari 21, 2006

Tänk så mycket en "Sopranos"-bild kan säga

Tv Squad diskuteras det för tillfället vad man kan utläsa ur den officiella bilden inför den kommande "Sopranos"-säsongen. Så djupt tänker inte jag nörda ner mig, men jag kan ändå konstatera att min puls höjdes en aning när jag såg bilden. För det var ju nästan två år sedan "Sopranos" sändes senast, och det är sannerligen hög tid att knyta ihop säcken för en av det senaste decenniets mest banbrytande tv-serier. För om man ska försöka ge sig på att utkristallisera en sak som gjorde HBO till ... öh, ja - HBO, så var det ju "Sopranos". Och efter att den femte säsongen åter tagit sig upp till de höjder de första "Sopranos"-åren befann sig på, så är jag sjukt taggad inför avslutningen. Fast det kommer ju att dröja ett tag innan vi går om mål:

Det har spelats in 20 nya avsnitt. Den sjätte säsongen, bestående av 12 avsnitt, börjar sändas den 12 mars. De åtta avslutande kommer sedan att sändas i början av nästa år, som en sorts mini-säsong sju. Det kommer INTE att bli någon långfilm sedan, vilket det tidigare ryktats om. Jag skrev mer om det i mitten av januari.

Och när jag nu ändå babblar om HBO så upptäckte jag att kanalens nya stora satsning "Big love", som jag nästan är helt säker på tidigare hade ett premiärdatum i juni, nu startar samma dag som "Sopranos". Serien, som kretsar kring polygami i Utah och har Bill Paxton, Jeanne Tripplehorn och Chloê Sevigny i huvudrollerna, har fått en hel del tidig mediauppmärksamhet även i Sverige. Dock inte på grund av serien i sig, utan för att svenska Hello Saferides låt "Long lost penpal" ska spelas under 1.23 minuter av premiäravsnittet, om jag inte minns fel...

Jag har upptäckt att ...

... det sedan en tid finns en filmblogg som heter 128 minuter. Jag har ingen aning om ifall jag har hjälpt till att inspirera till namnet, men jag vill i alla fall dementera att jag skulle ligga bakom även den bloggen, som någon trodde i ett mejl. Jag håller mig till lägre siffror.

söndag, februari 19, 2006

Som man bäddar får man dödsstraff-ligga

Observera att följande inlägg bjuder på spoilers från senaste "In justice".

Ibland borde man hålla käften stängd. För ett par veckor sedan skrev jag ett inlägg om att jag börjat digga Kyle MacLachlan-serien "In justice" mer och mer. Dock efterlyste jag lite mer svärta i serien, i form av att de skulle lyckas frikänna en dömd som sedan visar sig vara skyldig som synden eller liknande. Efter att ha sett det senaste avsnittet kan jag fastslå en sak - man ska akta sig för att önska något, för har man otur kan det bli verklighet på helt fel sätt.

Gänget på National Justice Project gick nämligen på en mina av rang - när klockan var fem i tolv (bokstavligen) lyckades de hitta om inte så bevis så i alla fall mycket starka indicier som visade att en dödsdömd förståndshandikappad svart man var oskyldig till det mord han anklagats för. Domaren visar sig dock vara svårare att övertyga än vad Swain (MacLachlan) trott. Efter att ha rusat genom hela rådhuset och slutligen hunnit ifatt honom vid utgången, avslutas deras konversation med "but sir, give me a day, at least give me eight hours! Sir, we can fix this! Once it's done, it can't be undone!". Domaren tittar bara på Swain och svarar "That's just it, at some point it has to be done. It's over mr Swain." Så börjar 'Amazing Grace' spelas och vi får se den ack så oskyldige mannen göra sin dead man walking-promenad på väg mot fastspänningen i den korsliknande stolen och därefter följa giftinjektionens väg in i hans blod inför publik. Död. Kaputt. Game over. Ridå.

Det var ju inte så här jag ville att det skulle gå till. Seriens unga ideellt arbetande juristpraktikanter skulle ju inte få sitt skinn på näsan genom att tvingas titta på när en oskyldig man avrättas. Men så blev det. Och det var mitt fel. Jag ska aldrig önska något igen.

Det här är för övrigt mitt andra inlägg som på ett eller annat sätt handlar om USA:s sjuka inställning till brott och dödsstraff.

lördag, februari 18, 2006

VM högaktuellt trots OS

I den stora världen handlar det mesta om OS nu (även i min tv), men på 43 minuter har det mesta kretsat kring VM. Ja, världens bästa privatdeckare Veronica Mars alltså. Mitt i all hast ihopskrivna vredesutbrott över svenskarnas ointresse inför den coolaste serien av dem alla just nu (ja, förutom "Battlestar Galactica" då förstås) blev mäkta omdebatterat med nytt kommentarsrekord. Därtill har breven vällt in i mejlboxen också. "Veronica Mars" må dra en liten tv-publik, men intresset hos dem som kollar är desto större.

Några reflektioner kring kommentarerna:

Även om jag tycker att de svenska tittarsiffrorna (216000 i snitt på de fyra första avsnitten) är löjligt låga, så är de relativt sett HÖGRE än de är i USA. Omräknat på befolkning så motsvarar det en amerikansk publik på nästan sju miljoner, och några såna siffror har UPN aldrig varit i närheten av för "Veronica Mars". Faktum är att siffrorna stadigt legat under hälften av det, om jag inte minns fel. Så på det sättet skulle man ju kunna påstå att SVT gjort ett kalasjobb...

Som flera har påpekat kör SVT de fyra första avsnitten av "Veronica Mars" som ett maraton nästa lördag kväll, med start klockan 23. Så skippa utekvällen - eller gå hem tidigt - och titta ikapp på serien innan de ordinarie sändningarna fortsätter torsdag den 2 mars klockan 20.

Det är helt sant att "VM" är en serie som bäst avnjuts i sträck. Jag råder alla som har möjlighet att köpa första säsongen på dvd, det är en riktigt bra box. Serien innehåller en rejäl mängd trådar, och ibland kan det dröja fem-sex avsnitt innan gamla spår plockas upp igen, vilket ger att man ibland måste vara lika skärpt som Veronica för att hänga med. Och det är ju inte det lättaste.

Det har uttryckts farhågor kring Veronicas existens efter den pågående säsong två. Sammanslagningen av kanalerna UPN och WB till CW i höst kommer ju helt klart att medföra en pressad tablå, men jag är (nästan) övertygad om att "Veronica Mars" får en tredje säsong. Hon ska ju börja på universitetet i höst, den resan in i vuxenvärlden måste vi ju för sjutton få följa!

Nej, nu ska Anja åka störtlopp snart. Dags att sjunka ner i OS-soffan med andra ord. Men kom ihåg - OS håller bara på i två veckor, men VM finns för evigt.

Hm, det var nog den töntigaste slutkläm jag någonsin tryckt ur mig.

tisdag, februari 14, 2006

Jag presenterar världens sämste tv-siare!

För jo, det är tyvärr ingen annan än jag själv. Jag har dragit mig för att skriva det här, men jag kan inte undanhålla er sanningen längre. För så jäkla fel som jag har haft angående svenskarnas inställning till "Veronica Mars", nej usch - jag är världens sämsta tv-siare helt enkelt. Fredag den 13 januari förutspådde jag att en av mina absoluta favoritserier så småningom skulle stabilisera sig på en publik runt en halv miljon i Sverige, efter att pilotavsnittet setts av 470000. Men oj så fel jag hade. För de tre efterföljande avsnitten har nämligen bara setts i snitt av 216000 personer! Avsnitt tre sågs bara av 160000! Vad är det för fel på mig?! Fast vänta nu, den största frågan är ju - vad fan är det för fel på svenska folket?!

Är de helt enkelt bara korkade? Är det så att folk inte orkar se längre än näsan räcker? För ärligt talat, jag har många vänner som avfärdat serien utan att se en sekund av den eftersom den handlar om en 17-årig tjej och därför är en 'ungdomsserie' och således inte värd att se. Idioter! "Veronica Mars" är ju en läskigt vuxen serie! Det är en komplicerad serie, en manusmässigt krävande serie, en varm serie, en förtjusande serie, en alldeles strålande serie och ibland till och med en rätt så otäck serie. Kom igen nu sjuttiotalister, kolla för sjutton!

För jag tror tyvärr att tonåringarna är förlorade. De skulle hellre äta upp sin mobiltelefon än att kolla på SVT (det finns statistik på det, jag lovar). SVT har försummat den här publiken så länge att ingen under 20 vet om att statlig tv existerar, förutom när det blir dags för Melodifestivalen. Därför måste SVT profilera "Veronica Mars" som den fullvuxna serie det är. Snälla snälla, gör det nu. För inte förrän ni har fixat till "Veronica Mars" tittarsiffror kan jag få en annan titel än 'världens sämste tv-siare'. Och tro mig, jag heter gärna något annat.

Och jag ber om ursäkt. Jag tycker egentligen att det är undermåligt att

1. Svära på det här sättet i en text
2. Använda utropstecken på det här sättet i en text
3. Upprepa sig på det här sättet i en text

men jag kan tyvärr inte hålla mig. SÅ nära mitt hjärta ligger "Veronica Mars".

söndag, februari 12, 2006

Jose Gonzalez i tv-medvind

Det går bra för José González just nu. Inte nog med att albumet 'Veneer' och hans singeltolkning av The Knifes 'Heartbeats' båda ligger högt på listorna i England, han dyker upp i tv-serier här och där också. För några veckor sedan kördes hans 'Stay in the shade' i "OC"-avsnittet 'The pot stirrer' och i fredags kväll var det dags igen, när nästan hela låten 'Crosses' spelades i den känslosamma slutscenen i "In justice".

Nu är visserligen inte 'Crosses' ny i tv-sammanhang, även den snurrade ju i "The OC" förra året i avsnittet där Marissa sköt Trey.

Och som om inte det vore nog hårdpluggades ju hans 'Heartbeats'-version i en reklamfilm för en lcd-tv från Sony förra året, något som visserligen The Knife i gårdagens DN verkade tycka var det värsta som hade hänt dem någonsin, men är man så rädd för kommersialism att man bara visar upp sig på bild iförd fågelmask, så må det väl vara dem förlåtet.

Det har skrivits en hel del om att The Perishers vevats flitigt i tv-serier (jag har även nämnt det här på 43 minuter) men jag undrar om inte José González är vår nye tv-kung - hans mjuka, vemodiga gitarrpop passar ypperligt när det behöver slås på känslosträngen.

Fast han har en bit kvar innan han når Jeff Buckleys 'Hallelujah'-nivå. Efter att hans Leonard Cohen-cover använts i "Vita husets" säsongsavslutning våren 2002 (avsnittet 'Posse comitatus' där Secret Service-agenten Simon Donovan sköts ihjäl), så släppte alla fördämningar. Den har sedan figurerat i - åtminstone - "House", "Jordan, rättsläkare", "Tredje skiftet", "Scrubs", "Brottskod: försvunnen", "LAX" och "The OC".

lördag, februari 11, 2006

Nya turer kring "Commander in chief"

Det är konstigt att den serie jag skrivit absolut mest om i år är en som jag personligen har ett rätt så liknöjt förhållande till. Men men, här kommer nästa inlägg om "Commander in chief":

ABC har nu, trots att de tidigare sagt motsatsen, bestämt sig för att skjuta på de återstående sju avsnitten av "Commander in chief" första säsong till mitten av april. Meningen var att fyra avsnitt skulle sändas under sweeps-perioden nu i februari, och sedan de tre sista under vårens slutspurt. Så blir det nu alltså inte.

Vad det här betyder för TV4:s tänkta dramaflaggskepp i framtiden är svårt att sia om. ABC betonar att de har fortsatt förtroende för serien, och helt klart är det så att det sju avsnitt i sträck är bättre på vissa sätt än fyra först och tre till två månader senare. Men tv-publikens minne är ju ofta ack så kort. Kommer de att minnas "Commander in chief" när det gått tre månader sedan de senast såg ett avsnitt, eller har de hittat annat att fylla sina kvällar med? Svårt att säga.

Positivt för serieskaparna är dock att de nu får tid att fixa till det sjunkande skeppet. Efter en bra start såväl publikmässigt som kreativt har serien trampat ner sig i dyn. Steven Bochco, som tog över efter Rod Lurie efter de inledande avsnitten, har inte visat sig vara någon frälsare utan tvärtom gjort schabraket sämre. Dessutom är publiken som finns kvar för gammal, de är främst kvinnor över 50. Såna vill inte reklamköpare ta i med tång.

När nu "Vita huset" går i graven borde det ju finnas plats i tablån för en serie om amerikansk storpolitik. Visserligen har ju inte Geena Davis och kompani direkt följt i samma hjulspår hittills, men kom igen - ratta in det här på rätt väg nu innan det går käpprätt åt skogen.

torsdag, februari 09, 2006

"Love monkey" läggs på hyllan

Det har blivit mycket korta nyheter på 43 minuter på sistone, men så är det ibland i livet - kort. Här kommer en till: "Love monkey", som bara hunnit sändas i tre avsnitt och som jag recenserade efter avsnitt ett, verkar bli en kortlivad historia. Enligt Variety har serien dragits in tills vidare och CBS har för tillfället inga planer på att ge den en ny plats i tablån. Jag gillade det första avsnittet, men ärligt talat har jag faktiskt helt glömt bort att se de två efterföljande, vilket kanske säger en del om dess attraktionsförmåga. Tittarsiffrorna har inte varit direkt upphetsande i USA heller.

Men det är ju synd för de som gillade "Ed" att de inte får se Tom Cavanagh göra exakt samma roll som i den serien längre.

onsdag, februari 08, 2006

"Night stalker"-resterna släpps till försäljning

Om det råkade vara någon som gillade den nya versionen av "Night stalker" som ABC drog igång i höstas och blev mäkta förgrymmad när kanalen la ner serien efter sex visade avsnitt - dags att glädjas. De tre avsnitt som halvt bortglömda legat och samlat damm på en hylla på ABC:s huvudkontor har nu släppts till försäljning på Itunes Music Store. Ja, om du bor i USA vill säga. Men det brukar ju dröja ungefär två sekunder innan de finns att hitta på andra ställen på nätet, så all you Kolchak lovers - rejoice!

Själv gav jag upp efter två avsnitt, gruvligt besviken när jag insåg att det var långt ifrån något substitut för "Arkiv X" utan bara en rejält förvirrad soppa, helt enkelt. Men låt inte det stoppa er, gudbevars.

tisdag, februari 07, 2006

Sexserien lockar med ångande sex

Jag har ju vid flera tillfällen klagat på Svenska Dagbladets benämning av "Grey's anatomy" som en 'sexserie' i sjukhusmiljö. Efter det senaste avsnittet, som inleds med en helt meningslös drömsekvens där Meredith, Izzie och Cristina står och löddrar in varandra med hjälp av tvättsvampar i ett ångande badrum, är jag nästan böjd att hålla med. Det var ett fånigt, meningslöst och sjukt billigt knep för att locka en ointresserad, manlig testosteronpublik att stanna kvar framför tv-apparaterna efter Super Bowl i söndags kväll.

I övrigt var dock avsnittet 'It's the end of the world' ungefär som ett sånt där over the top-dramatiskt "Cityakuten"-avsnitt som de brukar drämma till med en gång varannan säsong ungefär, fast lite blekare. Och katastrofhotet visade sig vara av en helt annan art än jag anat. Ebola my ass.

måndag, februari 06, 2006

"In justice" har blivit en fröjd att följa

Jag vet inte om det beror på att jag av någon anledning känner mig sentimental och hjärtnupen i kväll, men jag måste bara meddela: oj vad jag gillar ABC:s kriminal-/juristdrama "In justice". Serien om det amerikanska National Justice Project, som ideellt försöker ordna resningar för (eventuellt) oskyldigt dömda, med Kyle MacLachlan och Jason O'Mara i huvudrollerna som ett omaka chefspar, har på de sex avsnitt som sänts vuxit till sig och blivit en fullträff i det lilla. De första avsnitten var i mina ögon lite skakiga eftersom jag tyckte att birollskaraktärerna överlag var bleka, men min initiala skepsis är nu lika försvunnen som förra veckans vårväder.

De enskilda fallen de tar sig an varje vecka har hittills dessutom varit ytterst välskrivna. Jag hoppas dock att vi relativt snart tillåts stöta på en till synes oskyldigt dömd som faktiskt visar sig vara en riktig bad guy. Det skulle ge serien än mer trovärdighet och en svärta som jag hittills saknat.

Och vilken fröjd det är att se Kyle MacLachlan. Han älskar verkligen varje sekund han tillåts visa upp sig i sin roll som den självgode, streberaktige men ack så hjärtlige advokaten David Swain. Det tog 15 år, men nu är han äntligen ute ur sin egen "Twin Peaks"-skugga. Tack för det.

Och angående hjärtnupenheten: Missförstå mig inte. I grund och botten är jag en sentimental jäkel som njuter helhjärtat av att i varje slutscen tillåtas se de oskyldigt dömda, nu frigivna fångarna ta sina första stapplande steg utanför fängelsegrindarna. Men kanske vore det bra för min egen världsbild om de strävsamma NJP-nissarna gick på en mina ibland, och av misstag rentvådde en seriemördare.

söndag, februari 05, 2006

"Grey's anatomy" goes Super Bowl

Trots att amerikansk fotboll är näst intill ickeexisterande i Sverige så undgår det få att i dag är dagen S som i Super Bowl. Uppåt 90 miljoner amerikaner väntas bänka sig framför tv-apparaterna för att kolla in matchen mellan Pittsburgh Steelers och Seattle Seahawks i en av världens tråkigaste sporter. Förutom att spana in de biffiga killarna i rustning så kommer de också att detaljstudera de cirka 40 reklamspottarna, som kostar sisådär 630000 kronor per sekund för annonsörerna.

Desto mer intressant för den som gillar tv-drama är vad som händer efter finalen. ABC, som sänder matchen, hoppas så klart att soffpotatisarna inte ska orka röra sig efter alla öl och påsar chips som de tryckt i sig när domaren väl blåst av, och därmed kolla på "Grey's anatomy". För säkerhets skull har trailern för avsnittet, döpt till 'It's the end of the world', hårdpluggats ända sedan förra söndagen, så att ingen ska kunna missa att seriens mest maxade episod någonsin är på gång.

Och det verkar sannerligen som att serieskaparna bullat upp rätt ordentligt. Det mesta kring produktionen har varit hysch-hysch, men så mycket är känt att Christina Ricci och Kyle Chandler (aktuell i "King Kong") gästspelar och att Seattle Grace Hospital kommer att totalisoleras efter att en så kallad 'code black' uppdagats, vilket jag antar är extremt dåligt ur hälsosynpunkt för de som råkar befinna sig där. Typ ebola-dåligt. Avsnittet är en dubbel, så soffpotatisarna som går igång på dramatiken i kväll blir tvungna att kolla nästa vecka också.

Vem som vinner matchen? Tja, jag kan inte direkt påstå att jag bryr mig, men Pittsburgh är tydligen favoriter.

fredag, februari 03, 2006

Sverige frossar i podd-tv

I veckan slog SVT på stora trumman och basunerade ut att man nu var först i Sverige med podd-tv, alltså tv-sändningar som läggs ut på webben och per automatik kan laddas ner i datorn och i förlängningen Ipodar och andra mediespelare. Men SVT högg i sten. För de blev visserligen först med att meddela att de startar, men själva starten sker först på måndag. Så gissa att den enda sanna glädjen, just det - skadeglädjen, är högst påtaglig i dag på Expressen, då deras podd-tv-projekt startar utan vidare krusiduller.

Expressens satsning är betydligt blygsammare än SVT:s, de sänder ut sina lokalnyheter för Stockholm, Göteborg, Skåne och Östergötland varje morgon. SVT:s utbud är större, med program som "Rapport", "Agenda", "Debatt" och "Filmkrönikan", men som sagt, först hinner de inte...

Allt som kommer att sändas ut i poddversion är än så länge program av aktualitetstyp. Vanliga serier får vi än så länge se i månen efter. Som vanligt i poddsammanhang anges rättighetsproblem som orsaken till det.

Farväl New York

Jag trodde att det skulle kännas jobbigare. Jag har trots allt satt lite av en heder i att inte ge upp en serie. Men när jag väl kom till beslutet kändes det enklare än jag hade trott. Så farväl "CSI: NY".

Till viss del handlar det om tidsbrist. Allt här i livet är ju faktiskt inte tv. Men först och främst handlar det om brist på intresse. Hur mycket jag än försökt har jag aldrig lyckats uppbåda någon egentlig entusiasm för den tredje "CSI"-upplagan, detta trots att jag älskar New York som stad och alltid varit svag för Gary Sinise och faktiskt kollade på rätt så bleka "Providence" slaviskt bara för Melina Kanakaredes skull.

I "CSI"-serierna har alltid kriminalfallen kommit först och karaktärerna sedan. Jag menar - efter sex år är fortfarande Gil Grissom ett fullkomligt mysterium. Vem är karln egentligen? Hur har han kunnat bli så udda? Varför är han så ensam, och varför verkar han så nöjd med det? Men trots att vi bara matas med små smulor av information här och där, så framstår karaktärerna som levande. Den främsta anledningen till att jag fortfarande ser ur-"CSI" med behållning varje vecka är just personligheterna. Grissom med sitt inneboende mörker och insektsintresse, Catherine som försöker komma tillrätta med sin bakgrund som showgirl och dotter till den skumme kasinoägaren Sam, Sara med sin olyckliga kärlek till Grissom och sitt alkoholproblem, Nick som ... ehm, ständigt slåss mot sin egen präktighet, Warrick med sin bakgrund som spelmissbrukare och Greg - allas vår älskling Greg, som beter sig likt Bambi på den frusna tjärnen varje gång han släpps ut på fältet. Och även birollsgalleriet är starkt, med kommissarie Jim Brass som självklar stjärna.

Och ni ser ju vart det här är på väg. I ett inlägg där jag ska försöka förklara varför jag inte vill se "CSI: NY" längre sitter jag istället och skriver om de varma känslor jag har för personerna i kriminallaboratoriet i Las Vegas. Symptomatiskt antar jag, för det är ju där skon klämmer. Manusförfattarna har misslyckats totalt med att skapa liv i den tredje "CSI"-serien. Istället har vi ett gäng pappfigurer som med bekymrade miner traskar runt på Manhattan mellan utstuderat spektakulära mordfall. De är tråkiga, djupa som vattenpölar efter ett duggregn, träiga, mesiga och överlag helt enkelt inte särskilt lätta att tycka om.

Som ni ser har jag inte skrivit en rad om "CSI: Miami" ännu. Det beror helt enkelt på att jag aldrig följt den serien riktigt. Jag pallar helt enkelt inte det sjuka överspel David Caruso ägnar sig åt i rollen som Horatio Caine. Men trots att jag bara kollar in ett avsnitt då och då, för att se hur serien mår, så känns det som att jag bryr mig mer om karaktärerna där än i den tredje upplagan.

Det är sorgligt, för som sagt, jag älskar New York. Men "CSI: NY" skapar bara en känsla av likgiltighet. Så farväl New York.

onsdag, februari 01, 2006

SVT intresserat av "Life on Mars"

Enligt Suburbia så är BBC-serien "Life on Mars" på väg till SVT. Föga förvånande kanske eftersom serien är fantastiskt bra och SVT har en förkärlek för brittisk tv, men ändå, goda nyheter! Tydligen så är det inte klart ännu utan de överväger inköp, men jag tycker ändå det är värt att skriva. Och snälla, sluta fundera - köp!

Jag recenserade första delen av "Life on Mars" för några veckor sedan.

Johan T Lindwall lägger ner "Commander in chief"

I dag la Expressen ner "Commander in chief", mig veterligen som enda tidning i världen. Johan T Lindwall måste ha unika källor. Det är svårt att veta vilka de är dock, för han anger inga när han skriver om 'superfiaskot'.

Sant är att "Commander in chief" tagit mycket stryk på sistone i USA. Senaste avsnittet sågs bara av drygt tio miljoner tittare, jämfört med de första avsnittens sexton. Sant är också att tappet till viss del är helt befogat, eftersom de senaste avsnitten varit rätt kassa. Men man måste också ta i beaktande att "Commander in chief" numera sänds samtidigt som "American idol" visas på Fox. Och INGET stoppar "American idol" i USA.

Sant är också att "Commander in chief" kommer att ta ett uppehåll i mars, för att sedan återkomma med sina sista avsnitt för säsongen i april. Däremot kommer serien att sändas under sweeps-perioden nu i februari, vilket torde betyda att ABC knappast tappat allt hopp för Geena Davis och kompani.

Det finns en möjlighet/risk att aprilavsnitten blir seriens sista, men det är inget som är offentligt meddelat ännu. Förutom i Expressen då.

För att få en mer sansad bild av läget, läs det här.