Blue in the face

Observera att det här inlägget innehåller spoilers om säsongsavslutningen av "Battlestar Galactica".

66 minuter och 50 sekunder pågick säsongsavslutningen av "Battlestar Galactica". Jag tror inte att jag någonsin tidigare varit så på helspänn genom ett helt tv-avsnitt. Oh my gods, som de säger i serien. Jag kunde inte andas.

För det spelar liksom ingen roll att jag skrivit det hundra gånger tidigare här för det tål att sägas om och om och om igen - "Battlestar Galactica" är det bästa som sänds på tv. Säsongsavslutningen för år levde upp till varje förväntning jag kunde tänkas ha haft och svämmade sedan över, även om den första kvarten innehöll ett par logiska ... nja inte luckor men däremot genvägar men det spelar ingen roll för det som hände sedan fick mig att glömma allt utom perfektionen. Människan är rutten, den goda är ond, den onda är ... öh, också ond, men ändå. Fatta att president Roslin riggade valet. Fatta att befälhavare Adama tvingade henne att ge upp segern när han fick reda på det, trots att han visste att exakt alla skulle förlora big time på det, trots att han fick reda på att den blivande president Baltar var den som sålde ut mänskligheten till cylonerna. Fatta att han hinner vara president i ungefär tio sekunder innan en femtedel av mänskligheten har utplånats. Fatta att manusförfattarna helt sonika spolar fram ett år i tiden, fatta att Adama har skaffat mustasch, fatta att vi tvingas se människorna leva spillror av liv i en flyktinglägerliknande tillvaro som de inbillar sig är frihet innan vi inser att flyktinglägerskänslan snart ska bli ett koncentrationsläger när den oundvikliga cylon-invasionen kommer och vi tvingas se på när mänskligheten kapitulerar villkorslöst under maskinerna som marscherar in på Leni Riefenstahl-vis, maskiner som de en gång själva skapade.

Nej, jag klarar inte att sätta ord på det. Jag har sovit alldeles för lite den senaste tiden och därtill lider jag av baksmälla vilket helt säkert påverkar det intryck som de här 66 minutrarna och 50 sekundrarna har på mig och även min förmåga att fästa tankarna och intrycken och känslorna på pränt, men det spelar ingen roll för jag har just bevittnat tv-historia. Det har viskats på nätet om att något var på väg att ske, men jag vågade inte tro att manusförfattarna skulle ge sig på att styra om historien så ofantligt inom loppet av en dryg timme. Men det gjorde de.

I oktober börjar säsong tre, och jag fattar inte vad jag ska sysselsätta mig med till dess. Förutom att kolla på dvd-boxen av säsong ett igen då, och vänta på att säsong två släpps. Inget annat känns viktigt just nu.