Tv-året 2005 i ett nötskal

Här kommer det, tv-året 2005 på ett bräde. Inga konstigheter, en lista från ett till tio med årets bästa serier i min värld. Håll till godo, och drick nu rikligt med champagne i kväll, det tänker jag göra. Gott nytt år!

1. Lost
"Lost" delar tv-förståsigpåarna i två läger. En del ogillar serien så till den grad att de kallar den usel, andra höjer den till nivåer där inte ens stjärnorna sitter högt nog. Jag tillhör den senare gruppen.

Varför? I grund och botten beror det på att jag sedan tolvårsåldern inte kan motstå ett bra mysterium. Och för mig är "Lost" det snyggaste mysterium jag någonsin stött på i en tv-ruta. Serien innehåller så många frågetecken att det nästan är löjligt, och manusförfattarna har slängt ut köttben i alla riktningar till en sådan grad att jag tror att det är omöjligt att samla in alla benrester när köttet väl är avgnaget. Varje scen innehåller detaljer som får diskussionsforum på internet att koka, teorier stöts och blöts fram och tillbaka, upp och ner och in och ut till en tidigare okänd grad. Det mesta som står i forumen är visserligen stolligheter, men det pekar ändå på att "Lost" lyckats pricka mysterienörden hos fler än någon tv-serie tidigare gjort. Det magiska tricket? Jag tror att den viktigaste faktorn är att teamet bakom "Lost" verkligen älskar sin skapelse. Jag tycker att den här kärleken syns i såväl historieberättandet som de många karaktärsskildringarna.

Och de har dessutom lärt sig läxan. Herrarna Lindelof, Abrams och Cuse vet att den långvariga framgången hänger på att de håller core-fansen nöjda. För sett i ett längre perspektiv är ju "Lost" egentligen resultatet av den publik som växte upp och kom att avguda först "Twin Peaks" och därefter "Arkiv X". Dessa två serier misslyckades i det långa loppet med att leverera tillfredsställande svar på de stora mysterier de byggt upp. Varken David Lynch eller Chris Carter hade örat mot rälsen och slarvade till sist bort det viktigaste de hade - fansens till synes gränslösa kärlek till sin favoritserie. "Lost"-männen är fullt medvetna om föregångarnas misstag och tänker inte göra om dem. Efter vårens antiklimaxartade final, då luckan äntligen öppnades men publiken bara tilläts se en stege ner i marken, dallrade nätet av ilskna och besvikna kommentarer. Folk krävde bättre svar. Sagt och gjort, i höstens magnifika startavsnitt tilläts vi komma ner i bunkern och serverades genast den instruktionsfilm som Desmond levde efter, en film som serieskaparna under hösten erkänt ursprungligen var tänkt att visas först en bra bit in på säsong två. Somliga ser säkert viljan att till viss del anpassa sig efter publikens krav som ett svaghetstecken, ett bevis på att de inte har en aning om vart de är på väg och saknar konstnärlig integritet eller yadi-yadi-yada. Själv ser jag det som en styrka och som en garanti på att vi som älskar "Lost" kommer att fortsätta få det vi vill ha.

En del hävdar att "Losts" styrka inte ligger i mysteriet, utan i personporträtten och berättandet av de överlevandes förflutna. Jag tycker visserligen att tillbakablickarna tillför mycket och skulle aldrig som vissa gör spola mig igenom dem (ett sätt att konsumera tv och film som överlag är mig helt främmande - endera tittar jag fullständigt eller så tittar jag inte alls), men det är mysteriet jag bänkar mig för. Jag vill, enkelt uttryckt, veta vad fan som pågår. Och att jag på köpet får 2000-talets mest komplexa seriebygge ser jag som en fantastisk bonus. För jo, jag tror faktiskt att Lindelof och kompani har koll på vart de är på väg och att det finns en masterplan någonstans.

Till (näst) sist: I somras sa Matthew Fox i intervjuer att han trodde att "Lost" skulle kunna hålla på i minst sex eller sju år. Jag hoppas att han bara pratade i egen sak, eftersom han troligen får den fetaste lönechecken samt att det inte är troligt att de tar livet av hans karaktär. Jag ser helst att de avslutar "Lost" efter fyra säsonger. Längre tid tror jag inte mysteriet kan sträckas ut utan att det blir krystat.

Till sist: Årets bästa "Lost"-replik:
'Death sucks, doesn't it?' (Boone till Shannon i den flashback som föregår att hon tvingas följa sin styvbror till de sälla jaktmarkerna).

2. Battlestar Galactica
Om jag ska vara RIKTIGT riktigt ärlig, så tycker jag nog egentligen att "Battlestar Galactica" är årets bästa tv-serie. Men 2005 har varit "Losts" år, inget snack om saken, så därför ser listan ut som den gör.

Så vad är det då som får mig att gå ner i spagat av glädje varje gång jag tänker på denna ypperliga serie? Jo, jag har skrivit det förut och skriver det igen: "Battlestar Galactica" skildrar likt inget annat jag sett vad som händer med mänskligheten när civilisationen pulvriseras och allt hopp om överlevnad är ute. De vacklande stegen för att i spillrorna bygga upp en åtminstone någorlunda dräglig tillvaro i en alltigenom fientlig existens, deras ofta felaktiga och ibland rent idiotiska beslut - serien utstrålar en sådan desperation och äkthet att jag stundtals tappar andan.

"Battlestar Galactica" är science fiction på nivå 2.0, en serie som berättar mer om dagens världssituation än något annat jag kan komma på, en skapelse jag nästan hatar att den utspelas i rymden, eftersom de flesta per automatik vägrar att se en sådan serie (för att inte tala om svenska tv-kanalers inköpare som inte ens vill ta i den med tjocka Lovikkavantar på).

Andra halvan av säsong två börjar sändas på Sci-fi Channel på fredag nästa vecka. Och för er som inte har någon koll på vad "Battlestar Galactica" är, läs mina tidigare inlägg om den:

"Battlestar Galactica" uppfinner en genre på nytt
Någon MÅSTE köpa in "Battlestar Galactica"
"Battlestar Galactica" på svensk tv - typ

Tidskriften Time gjorde dock det jag inte hade mage att göra, de satte "Battlestar Galactica" överst på 2005 års tv-tron.

3. Veronica Mars
Who killed Lilly Kane? Ja, den frågan får snart även SVT-tittare svar på, för den 12 januari börjar äntligen en av senare års smartaste och charmigaste tv-sensationer sändas även här. Serien om den 17-åriga Neptune High-studenten Veronica Mars, som extraknäcker på sin pappas detektivfirma och som i första säsongens slutavsnitt lyckas avslöja vem som mördade dottern till stadens magnat, tillika skolans skönhetsdrottning och Veronicas bästis, må av en del inledningsvis ha avfärdats som ett "Twin Peaks"-light utan Lynch-mystik, men oj så fel de hade. När det sedan var dags för säsong två, och ett nytt megamysterium över 22 avsnitt skulle introduceras, så kraxade olyckskorparna högljutt igen. Och oj så de dabbade sig även denna gång. "Veronica Mars" har under sitt andra år blivit mörkare, sorgligare och i mina ögon ännu vassare, och tro inte för ett ögonblick att Lillys skugga lämnat Neptune bara för att vi fått veta att ... (ha, skojade bara!) mördade henne.

Kristen Bell i huvudrollen är inget annat än fantastisk, och Jason Dohring som Logan - cheezus, aldrig har jag sett så mycket desperat och missriktad tonårsångest i en och samma kropp. Om nu bara Veronica kan ta och dumpa pojkvännen och tillika träskallen Duncan, så är allt frid och fröjd i Veronica-land.

4. Vita huset
Serien som alla älskat att hata sedan Aaron Sorkin lämnade skutan efter år fyra har under sin sjunde säsong fått en nytändning av sällan skådat slag. Kanske är det för att "Vita huset" alltid varit som bäst när det vankas val, och säsong sju är inget annat än en 22 avsnitt lång upptakt inför det stundande presidentvalet, men jag sätter mina pengar på faktumet att den senaste upplagan i mångt och mycket är en helt ny serie. Matt Santos versus Arnold Vinick, Jimmy Smits mot Alan Alda, demokraterna mot republikanerna, vem ska vinna kampen om världens mäktigaste ovalformade rum? Ja, faktiskt är utgången inte helt given. Opinionsundersökningar (äkta) efter den direktsända presidentvalsdebatten (fiktiv) pekade på att det amerikanska folket ville ha republikanernas Vinick som sin näste (tv-)president. Och även om manusförfattarna till serien har USA-vänsterideal, så är ju Vinick ruskigt liberal för att vara höger och Alan Alda är fenomenal i rollen och har därtill vid 70 års ålder fått en i sanning golden age i sin karriär.

Och som tragiskt grädde på moset gick ju John Spencer och dog strax jul. Även om det låter cyniskt tror jag att "Vita huset" som serie kan tjäna på att Leo McGarry således måste skrivas ut ur handlingen. Det har (löst) ryktats att det kan öppna för Rob Lowes återkomst till serien, att Sam Seaborn kan bli Matt Santos nye vicepresidentkandidat. Skulle det realiseras, tippar jag att vi får en demokratisk seger till sist, och en åttonde säsong av "Vita huset" där Josh blir stabschef, Will förste talskrivare och Donna presschef samtidigt som resten av ensemblen får lämna serien och nya personer kommer in och fyller upp. Sätt en tusenlapp på den uppställningen hos Ladbrokes, och ni är rika framåt september.

5. It's always sunny in Philadelphia
Inte mer än sju avsnitt har hittills gjort, men oj vad den septetten överraskade mig! Det var länge sedan en komediserie gav mig så mycket oförfalskad gjädje. Jag vet inte ens om jag vill kalla "It's always..." en komedi, för mestadels känns den främst tragiskt. Vanligen brukar jag ha svårt för humor där komiken pressas fram genom att situationen personerna befinner sig i är så pinsam att man vill gömma sig bakom soffan, men trots att "It's always sunny in Philadelphia" kryllar av liknande stunder, drabbas jag inte av panik och letar flyktvägar, utan istället skrattar jag högt. Kanske beror det på att personerna, trots att de är uppenbara karikatyrer, ändå utstrålar värme, något jag tycker saknas till exempel i pinsamhetsfrosseriets "The office".

En andra säsong med tio avsnitt kommer att börja sändas i juni på FX. Utöver de fyra slashasarna Mac, Dennis, Charlie och Sweet Dee, som enligt alla normala ekonomiska förutsättningar torde ha drivit sin bar i konkurs vid det laget, kommer serien även att innehålla en roll för Danny DeVito, som ska spela en 'pensionär som flyttar tillbaka till Philadelphia för att spendera tid med sina barn' enligt ett pressmeddelande. Om det innebär att han ska spela pappa till syskonparet Dennis och Sweet Dee vet jag inte, men det verkar ju inte helt otroligt.

6. Sleeper cell
Även terrorister är människor - nästan. Otroligt spännande tv kan uppenbarligen göras av dem i alla fall. "Sleeper cell" var en rejäl tv-bomb i slutet av året.

7. House
Om det inte var så att jag nästan börjar tycka att Hugh Lauries karaktär numera är lite VÄL dryg och elak, så skulle "House" ha hamnat högre på listan.

8. Six feet under
För det i sanning tårframkallande sista avsnittet. Tv-historia skrevs när Claire reste österut in i framtiden.

9. Rome
När de hade avklarat knullscenerna blev det ju med tiden riktigt riktigt bra. Och när man såg Lucius Vorenus och Titus Pullo insåg man ju hur vacker manlig vänskap kan vara.

10. Weeds
Det är nästan så att jag vill börja röka marijuana.

Jaha, det var det. Vad kan jag säga mer än att min årslista än en gång visar att jag vurmar för det amerikanska och det jag anser vara det kvalitativt breda? Ingenting tror jag. Nä, nu orkar jag inte skriva mer år 2005.

Hetvatten is a bitch

Jag måste göra en kort korrigering på mitt inlägg om "My name is Earl" tidigare i veckan. Efter att nyss ha sett avsnittet "Teacher Earl", där Earl försöker bättra sin karma genom att jobba som engelskalärare för invandrare samtidigt som han försöker få kompisen Ralph (spelad av alltid utmärkte Giovanni Ribisi), som precis släppts ut ur fängelset att bli laglydig, måste jag höja seriebetyget till 7/10.

Varför?

Jo, Ralph kidnappar Earls bror Randy för att få denne att avslöja var Earl gömt sina 100000 dollar. För att knäcka Randy binder han fast honom i duschen och sprutar vatten på honom. När inte det räcker gör han det otänkbara - spolar i toaletten vilket är det enda som kan få fart på varmvattnet på motellet de bor på. Ralph skriker, men ger sig inte. Men när Randy riktar duschstrålen mot hans skrev och hotar med att spola igen, ger Randy upp.

Senare i avsnittet, när Earl och Randy båda blivit tillfångatagna och bundna av Ralph, utspelar sig följande konversation.

R: Hey, maybe if you call Karma it'll come and save us!?
E: Randy, it doesn't work like that, it's Karma, not Lassie.
R: Come on, can't you just try it?
E: Kaarma. See, doesn't work.
R: Try it louder.
E: KAARMA.

Och som genom ett under knackar då Earls engelskaklass på dörren. Han har tidigare försökt lära dem att säga vägbeskrivningar genom att beskriva vägen från kurslokalen till hans hem. Nu är det tid för deras lektion, och han har inte dykt upp och således har de letat upp honom.

Stor humor. Åtminstone kändes det så efter att jag spenderat fyra timmar med att skriva min årsbästalista som kommer i morgon...

Och nu - en helt annan lista

Jag har skrivkramp. Eller rättare sagt, jag har listkreativitetskramp. Jag har ju i ett svagt bloggögonblick utlovat någon sorts 'förhoppningar-inför-det-nya-året-lista', men det säger jag er här och nu: det kommer inte att ske, jag har varken tid eller ork att hinna få ihop det innan det blir ett nytt år. Och efter i morgon är den ju ointressant, för då är det ju redan ... ja just det - nytt år!

Däremot hade jag tänkt försöka göra en liten lista över vad jag anser vara 2005 års bästa tv, men någorlunda korta motiveringar varför. Men i väntan på att jag får kreativitet nog att fixa det bjuder jag nu på Entertainment Weeklys årslista över årets bästa tv-serier, som de presenterar i sitt senaste nummer:

1. Arrested development
2. Bodies
3. Lost
4. The staircase
5. Entourage
6. Veronica Mars
7. Stella/Wonder Showzen
8. Real sports with Bryant Gumbel
9. Everwood
10. Prison break

Listan finns även på nätet, med tillhörande motiveringar.

Mina kommentarer? Tja, om jag ger dem nu så kommer jag ju att i förväg avslöja vad jag själv anser om tv-året 2005. Men det är ju coolt att uramerikanska Entertainment Weekly har med brittiska "Bodies" så högt som på andra plats (den sänds i USA på BBC America). Och att de lägger "The staircase" på fjärde plats (den fenomenala dokumentärserien "Dödsfallet" som sändes på SVT tidigare i år och som just nu visas i repris runt midnatt) tycker jag också är roligt eftersom livet ju ändå, faktiskt, är mer än fiktion ibland. Ingen av de två serierna är med på min lista. Jag har skam att säga det inte hunnit se "Bodies" ännu, och när det gäller "The staircase", nja, jag håller mig till fiktionen.

På Entertainment Weeklys hemsida kan ni även läsa vad de anser vara årets sämsta insatser i tv-världen. Kolla in det också.

Och som inte det vore nog så har de även en 'second opinion'-lista med en helt annan topp tio. Kolla in även den, för där ligger minsann "Vita huset" i topp.

Nördarna härskar i tv-världen

Fast vad är egentligen en nörd i detta moderna tidevarv? Vad jag menar är att när mediacenterföretaget Home Media Networks lät göra en undersökning bland 1000 britter om vilka nedlagda tv-serier de saknade mest, så var resultatet slående: sex av tio hör hemma inom det breda spektra som inom tv kallas science fiction (det vill säga allt mellan himmel och jord som inte kan förklaras med vanlig vetenskap).

Topp tio ser ut som följer:

1. Star trek
2. Buffy the vampire slayer
3. Vänner
4. Pang i bygget
5. Blake's 7
6. Arkiv X
7. Babylon 5
8. Stargate
9. Seinfeld
10. The A-Team

Vad kan man utläsa av den här listan då? Tja, jag vet inte riktigt hur de 1000 personerna valts ut, men det känns lite konstigt att en genre som oftast blir bespottad av den stora massan ändå verkar saknas av flest. Eller så berättar den bara sanningen - inför andra är vi alla tråkiga realister, men hemma i garderoben har vi en affisch på Mr Spock.

Och suget efter Central Perk-vännerna verkar evigt, trots de tio år serien kablades ut. Överhuvudtaget är flertalet av namnen på listan långkörare. Kan inte publiken förstå när nog är nog? Jag menar, jag älskade "Arkiv X" över allt annat, men nio år var faktiskt mer än tillräckligt med tanke på hur serien haltade de sista två åren. Och sju år med "Seinfeld" var också mer än fullt tillräckligt. Och "The A-team"!? Fast det verkar på något sjukt sätt som att britterna har en sällsam fäbless just för den serien.

Märk sedan att det här är en brittisk undersökning. Min gissning är att den rätt obskyra brittiska sci-fi-serien "Blake's 7" skulle hamna rätt långt ner på saknad-listan i vilket annat land som helst.

BBC News skrev först.

Fotnot: Bilden - onördig så det förslår - är hämtad från 'The city on the edge of forever', kanske det bästa och sorgligaste-"Star trek"-avsnitt som någonsin gjorts.

"Prison break" gör en TV4 i TV3

På måndag har "Prison break" premiär i TV3. Fast redan i kväll kan man se det första avsnittet, för då har "Prison break" smygpremiär i TV3.

Viasatkanalen gör alltså samma grej som TV4 gjorde när de smygpremiärade "Lost" några dagar innan den officiella premiären. TV4 visade dock "Lost"-avsnittet sent på kvällen på en tid som inte kunde misstas för den riktiga. Men TV3 tar inga chanser, utan sänder kvällens "Prison break" redan klockan 22, bara en timme senare än den ordinarie tiden serien får på måndag.

Jag förstår inte poängen med de här smygpremiärerna. Bidrar de verkligen till något mer än att skapa förvirring hos tittarna? I de stora svenska dagstidningarna i dag presenteras kvällens avsnitt bara som del 1 av 22, att det skulle röra sig om en smygpremiär framgår inte. Inte ens på TV3:s egen sajt presenteras det särskilt tydligt i tablån, man måste klicka sig vidare innan man längst ner på sidan ser ordet "Smygpremiär". Och eftersom åtminstone hela Stockholm är tapetserat med affischer om att "Prison break" börjar på TV3 på måndag, så tycker jag att kvällens visning är ett rejält självmål som stjälper mer än det hjälper.

Ja men vad då, på bio har de ju kört med smygpremiärer hur länge som helst, kanske någon tänker? Jo, men det är en helt annan sak. För tv-kanaler är det livsviktigt att tittarna vet när en serie sänds. Fipplande fram och tillbaka mellan olika sändningstider innebär genast ett publikbortfall, vilket betyder minskade reklamintäkter. Kanalerna tror kanske att smygpremiärerna ska skapa en sorts buzz kring serien som ökar tittarskaran i det långa loppet, men jag är skeptisk. Buzzen har ju redan skapats eftersom det redan skrivits spaltmeter om serier som "Prison break" och "Lost" långt innan de haft svensk tv-premiär. Så snälla kanaler - låt publiken hitta serien på dess riktiga tid redan från början. Det här agerandet skapar bara förvirring.

Men men, hur som helst - ni som inte redan har sett "Prison break", ta chansen i kväll. Lägg av er all form av logiskt tänkande i köket eller hallen eller sovrummet eller var som helst egentligen innan ni går in i rummet där ni har tv:n. Acceptera sedan att ni kommer att matas med over-the-top-manusluckor som får "24" att framstå som en helt realistisk skildring av ett normalt dygn i en vanlig människas liv, och luta er tillbaka. För under de premisserna är faktiskt "Prison break" något av det coolaste man kan se på tv just nu.

Nej, mitt namn är inte Earl

Däremot är "My name is Earl" namnet på höstens mest framgångsrika amerikanska sitcom. Även denna har jag nu julen till ära tagit mig tid att titta på och tänkte delge några tankar om. Typiskt bara att Kjell Häglund hann före mig och gav serien en rejäl råsop på Weird Science så sent som i går. Oh well, jag hann ju före med att skriva om "Sleeper cell" häromveckan och det är ju inte som att "Earl" är en purfärsk serie vid det här laget, så jag gråter mig inte till sömns av den anledningen.

Dessutom är det så att vi råkar ha olika åsikter om serien. Okej, efter att ha råpluggat "Earl" och maratonkollat "How I met your mother" så tycker jag visserligen att white trash-Earl är klar tvåa på bollen, men ändå, det är i mina ögon långt ifrån en skräpserie.

"My name is Earl" är berättelsen om småbrottslingen, ölhävaren och korkskaftet Earl, som en dag inser att hans liv är just så trashigt och sunkigt som ni anar. Uppenbarelsen kommer efter att han vunnit 100000 dollar, blivit överkörd av en bil, tappat bort vinstlotten och slutligen, liggandes i en sjukhussäng hög som ett hus på morfin ser Carson Daly prata på tv om varför hans liv är så himla bra. Jo, han har skaffat sig god karma genom att alltid vara en god människa. Earl, som alltid behandlat andra som skit, inser att det är orsaken till att hans liv är trashigt. Så, med hjälp av en lista där varje ond gärning han någonsin utfört finns upptagen, börjar han nu, med hjälp av sin bror samt nyvunna vän Catalina, söka upp de människor han skadat, för att ställa allt till rätta. Earl ska bli en bra människa, och därigenom finna lyckan. (Och dra mig baklänges, får han inte tillbaka vinstlotten så fort han börjat vandra livets smala stig. Karma!)

I kritiken mot "Earl" på Weird Science fokuserades på två saker, dåliga storys och karaktärer. Jag håller med om det senare. Earl, brorsan, Catalina och seriens andra figurer är alla tråkigt stereotypa. Trots sin grisighet tillåts de inte vara sviniga på riktigt, för vi ska ju sitta där och med jämna mellanrum lägga handen mot hjärtat och våtögda säga "ååååh" när de gör något fint (fast på ett trashigt sätt). Earl i Jason Lees skepnad må visserligen vara en ölrapande loser med begynnande mage, men han är tillrättalagd för att vara en älskvärd sådan. Han känns helt enkelt för polerad för att man ska orka gilla honom på riktigt. Jämför med barägarkillarna i "It's always sunny in Philadelphia" till exempel - de är ärkesvin på riktigt vilket gör dem mänskliga - och vips så har de tagit sig in i mitt hjärta.

Däremot tycker jag att avsnitten jag hittills sett håller bra kvalitet handlingsmässigt, och varje episod har fått mig att yttra ljudligt hörbara skratt, något som inte händer alltför ofta. Bäst är avsnittet "Faked his own death", där Earl tar itu med att rätta till den hjärtesorg han en gång åsamkade en kvinna då han gjorde slut genom att fejka sin egen död. När han återvänder till henne, i högsta grad levande, ser han att hon tagit sig vidare i sitt liv, hon har en ny man, allt verkar candy-dandy och han stryker henne glatt från sin lista. Synd bara att den nye killen hör Earls dödstrick, och tackar för den goda idén genom att kopiera den, och som avliden och således nybliven singel flyttar han sedan in på motellet där Earl redan huserar, vilket så klart leder till ytterligare förvecklingar.

Fast en sak stör mig ändå med seriens storys: de knyts ihop väldigt fint så att Earl i slutet av avsnittet kan stryka ännu en synd från sin lista. Återigen - lite mer uppförsbacke skulle göra serien mer trovärdig och därigenom bättre.

Men ändå, om jag hade en betygsskala här på 43 minuter skulle jag ge "My name is Earl" 6.5/10 på sitcomskalan. Den sista halvan skulle komma från den hysteriskt roliga papier maché-figuren äppelkäcka Natalie gjorde av sin "döde" pojkvän Earl.

Och just det - "My name is Earl" har två saker till som talar för den - den är inte inspelad i den sitcom-typiska studion med soffa mitt i vardagsrummet och dylikt, och den saknar burkskratt. Att det fortfarande år 2005 känns som ett nytt grepp i huvudfåran inom amerikansk situationskomedi säger kanske mer om genrens tillstånd än "Earls" kvaliteter, men ändå.

Hur man hittar den stora kärleken

Jag är ju en smula dålig på följa komediserier. Det är en av de saker jag tänkt bättra på under den torksäsong som julen innebär när det kommer till ny tv-dramatik. Så mellan julmat, julhemvändarutgång och ... ja, julmat har jag spenderat tid med att djupdyka ner i CBS höstsuccé "How I met your mother". Och kanske är det den hinna av sentimentalitet som juletiden lägger över världen, men jag är såld, så till den grad att jag skulle vilja kalla "How I met your mother" till det bästa som hänt mainstreamfåran inom amerikansk sitcom på länge.

Historien i sig är inte spektakulär. Fem personer, tre singlar och ett par i de övre tjugoåren, lever sina liv i centrala New York. Deras baser är två, dels en lägenhet där tre av de fem bor, och dels stambaren i samma kvarter. Det handlar om relationer, fester och jakten på den stora kärleken. Ja, upplägget är i sanning som en karbonkopia av "Vänner" fast tio år senare och minus en person.

I centrum står Ted. Efter att bäste vännen Marshall friat till flickvännen Lily och fått ett rungande ja till svar, drabbas han av stora skälvan, inser att det är värdelöst att vara singel och att det är dags även för honom att hitta kvinnan han ska älska resten av sitt liv. Så påbörjar han en till synes tröstlös jakt efter den enda rätta, ivrigt påhejad av Marshall och Lily och kraftigt bromsad av den obotlige femtioöres-charmören Barney, självutnämnd gudagåva till kvinnosläket. Den första kvinnan i raden av Teds kärlekar blir Robin, men efter att han gjort kardinalmisstaget att berätta för henne att han älskar henne redan efter tre timmars bekantskap, tvärvänder hon men förvandlas så småningom till singeltjejkompis.

Anledningarna till att jag faller stenhårt för "How I met your mother" är tre:

1. Seriens handling är som sagt inte särskilt annorlunda, det finns hur många komediserier som helst som i praktiken går ut på ungefär samma sak. Men "How I met your mother" berättar historien på ett annorlunda sätt. Serien utspelas egentligen år 2030, när den åldrade Ted har placerat sina två, ytterst motvilliga, tonårsbarn i soffan för att berätta historien om hur han träffade deras mor. Allt är alltså en lång tillbakablick, vilket inbjuder till en väldigt underhållande berättarteknik. Ibland fryses till exempel bilden, för att den äldre Ted helt plötsligt kommer på att han måste berätta en annan detalj först, varvid historien går in i en annan episod som sätter det som skedde innan bilden frystes i ett helt annat sken, på ett oftast väldigt lyckat sätt.

En annan berättarteknisk finess manusförfattarna ofta använder med stor framgång är att man som tittare först bara får se halva scener, som sedan återberättas igen längre fram i avsnittet där tidigare okända detaljer sätter handlingen i ett nytt ljus. Ett exempel: i avsnittet "Return of the shirt" inser Ted en dag att han plötsligt gillar en tröja som han inte burit på sex år. Det faktumet får honom att fundera på om han kanske borde ge några av sina gamla flickvänner en ny chans, kanske den nyfunna känslan för tröjan gäller tjejer också? Sagt och gjort, han inser snart att den gamla flickvännen Natalie måste återvinnas. Problemet är bara att han dumpade henne tre år tidigare under mindre glamorösa former. Först vill han inte berätta för sina vänner hur det gick till, men till sist erkänner han att han gjorde slut över telefonen. Illa. Men sedan får vi se scenen spelas lite längre, och det avslöjas att han egentligen inte pratade med Natalie, han lämnade bara ett meddelande på hennes telefonsvarare, och därtill på hennes födelsedag. Illa illa, och Ted får också stryk av vännen Lily för att han varit så taskig, men det ska visa sig att det hela var etter värre.

Efter att ha tagit ny kontakt och lyckats omvända Natalie från att hata honom till att åter bli ihop, inser Ted några veckor senare att det aldrig kommer att funka, "det" finns inte mellan dem. Men den här gången ska han göra slut på rätt sätt - han bjuder ut henne på middag och lägger ut texten. Självklart har han lyckats pricka in hennes födelsedag igen för dumpningen och middagen slutar med att hon misshandlar honom och häller Pasta Carbonara i såren, men först efter att hon berättat vad som egentligen hände den där gången han ringde och dumpade henne. Vi får åter se den tre år gamla scenen med telefonsvararen, vi hör Teds dåliga ursäkter om varför de inte bör vara ihop, men den här gången stannar kameran kvar, zoomar ut i hennes lägenhet efter att han lagt på. Den är fullpackad med gäster, som gömt sig där för att överraska Natalie med en hemlig födelsedagsfest. Sekunden senare kommer hon hem, överväldigas av glädje när hon ser vad vännerna planerat, men ingen tar notis om henne, alla stirrar med tom blick mot telefonsvararen, som nu blinkar med ett nytt meddelande redo att spelas upp. Jepp, love really really hurts.

2. Det är svårt att göra komediserier inom romcom-genren roliga. Det blir lätt översentimentalt och smetigt på ett sätt som jag tvivlar på att ens amerikaner kan gilla. "How I met your mother" klarar balansgången, serien har visserligen scener i slutet av vissa avsnitt där det är meningen att det ska börja darra i ögonvrån på gråtmilda tittare men där man istället mest börjar skruva på sig, men det går aldrig över styr. Serien utstrålar äkta värme.

3. Birollerna. Ted är egentligen inte särskilt intressant, han och Robin är lite bleka, men de andra tre är fantastiska. Neil Patrick Harris i rollen som den hopplöse Barney - jeeezus! Han har inte ett endaste ynka karaktärsdrag gemensamt med Niles i "Frasier", men tro mig trots det när jag säger det - Barney är den nye Niles. Även paret Marshall och Lily, ständigt på språng mot nästa omgång i sänghalmen, är sanslöst vältajmade.

Nu önskar jag mig bara en sak: att man kommer att få veta hur Ted träffade sin blivande fru redan i slutet av säsong ett. För om de drar på det ytterligare kommer jag att bli ypperligt besviken.

"How I met your mother" är, om mitt minne inte sviker mig, inköpt av TV3.

Förvirring om Leo även i USA

Det var inte bara här på 43 minuter som det rådde förvirring kring huruvida Leo McGarry var med i den där tre-år-in-i-framtiden-scenen som inledde säsong sju av "Vita huset". Tv Squad skriver att 'samtliga tidningar, magasin och webbsajter rapporterade att Leo var med i scenen' (fast på engelska och lite annorlunda formulerat då...), något som ju visade sig vara helt falskt. Så jag borde med andra ord ha fått sällskap i skamvrån. Men oj vad många dumstrutar jag hade tvingats tillverka!

Och just ja - jag har nu faktiskt kollat på den där framtidsscenen själv igen, med förstoringsglas dessutom, och jag lovar och svär vid allt jag håller heligt: Leo McGarry är inte med i scenen.

Tv Squad har också likt jag själv spekulerat lite i vad som ska hända i "Vita huset" nu när John Spencer avlidit. Ett av ryktena som florerar är att Rob Lowes karaktär Sam Seaborn ska återvända till serien och bli Matt Santos nye vicepresidentkandidat. Sjäv tror jag att det skulle kunna vara ett bildskönt genidrag som skulle revitalisera serien och garantera för en åttonde säsong. Jimmy Smits och Rob Lowe sida vid sida, styrandes USA mot en ny och vacker liberal framtid - ojoj, mitt hjärta klappar vid bara tanken.

En riktigt god jul till er alla ...

... önskar Seth och Summer.

För även om man som jag tycker att "The OC" tappat en del efter den briljanta förstasäsongen, så går det inte att komma ifrån att Seth Cohens uppfinning Chrismukkah är något av det charmigaste som hänt det sekulariserade julfirandet sedan tomten blev Coca-Cola-röd.

Och årets julepisod, som på förhand utlovade the best chrismukkah ever men kanske inte riktigt levde upp till det, bjöd ändå på några utsökt pinsamma stunder för Ryan när han tvingades genomgå Seths variant av en Bar Mitzvah i "The Chrismukkah Bar Mitz-vahkkah". Religion blir inte bättre än så.

Och som en speciell julklapp från mig till er bjuder jag slutligen på en bild från min all time ever-favoritscen från "The OC". God jul.

43 minuter fyller 100!

Hurra! Hurra! Hurra!

Jupp, för så är det. Det här är nämligen det 100:e inlägget som jag gör på 43 minuter. Och vad passar väl bättre att göra som jubileumsinlägg än en liten retrospektiv?

43 minuter föddes efter ett visst inre motstånd lördag den 6 augusti i år. Jag hade länge funderat på om jag inte borde göra något av allt mitt tv-tittande. Och när jag väl bestämt mig så var det ju det här med namnet. Vad heta? Jag klurade och klurade, och när namnet till sist stod där i predikstolen, så kändes det lika naturligt som ett Höganäskrus i en svångrem om halsen. För det är ju ändå 43 minuters tv-tittande som den här lilla biten av internet handlar om, till allra allra största del.

Vad har passerat under de här 100 inläggen och lite drygt 130 dagarna? Rätt så skilda saker ändå. Visserligen har jag efter att ha blickat tillbaka och kikat på alla gamla inlägg insett att jag är en rätt så simpel person. Ingen av de serier jag när vid bröstet är särskilt smal. De jag oftast nämnt är "Battlestar Galactica", "Veronica Mars", "Lost", "Vita huset", "House" och på sistone "Grey's anatomy", främst för att jag vid några tillfällen lackat ur på SvD:s beteckning av den som en sexsåpa.

Men det är bara att acceptera, jag vurmar främst för det amerikanska och det jag anser vara det kvalitativt breda.

Under de här 130 dagarna har jag försökt att hålla en någorlunda jämn ström av inlägg. Oftast är det ganska enkelt att komma på något att skriva om, men ibland har det stått fullkomligt stilla. Vid ett tillfälle kastade jag ju till och med in handduken (visserligen på grund av tidsbrist snarare än kreativitetstorka), men eftersom en del av er läsare protesterade högljutt drog jag snabbt tillbaka min avskedsansökan. Tack till er som protesterade. Jag har aldrig ångrat mig att jag fortsatte.

Vilka är då ni som besöker min blogg? Tja, det vet jag ju inte exakt, men ni är ganska många i alla fall, och er skara växer sakteliga. De dagar jag skrivit inlägg som haft ordet 'sex' eller 'knulla' i rubriken är ni dessutom mångfaldigt fler. Snacka om slump att ni hittade hit just då.

Mina två populäraste inlägg någonsin över en längre tidsrymd är dels '"Prison break" är det nya "24"' (som genererar fler och fler träffar från svenska googlare som söker på "Prison break", vilket kanske säger en del om hur populär serien kommer att bli när TV3 börjar sända den andra januari) och dels 'Tröttsamt knullande i "Rome"' (vilket väl beror på ... ja 'knullande' antar jag, för mitt andra inlägg om "Rome" kommer inte ens i närheten...). Flest kommentarer har '"Battlestar Galactica" på svensk tv - typ' fått - 17 stycken, följt av "Lost"-inlägget 'And down the hatch we go...', som gav 15.

Så, tack alla ni som besöker och läser 43 minuter. Och ett extra tack till sådana som Isobel, Conan, Roger Wilson, Filmomat, Sleepless, Nicklas och alla ni andra som har 43 minuter som en länk. Det värmer verkligen.

Och det allra största tacket skickar jag till er som kommenterar på min blogg. Fortsätt med det, det gör mig alltid glad, till och med när jag påstås vara kristdemokrat.

Önskelista nummer två

Hej tomten.

Jag vet att du kanske har en del att göra så här i dagarna. Och ja, jag vet att jag kanske tog i lite väl när det gällde antalet dvd-boxar på önskelistan jag skickade dig för några veckor sedan. Men du har ju starka renar, så det borde väl inte vara någon fara.

Jo, det var en sak till. Jag har ännu en önskelista. Oroa dig inte, den är inte så lång, och den innebär inget merarbete i form av inslagning eller sånt. Ungefär som när någon önskar fred på jorden, det är ju en fin önskan, och du behöver heller inte slå in den. Ungefär såna är mina önskningar. Okej? Här kommer de:

1. Jag vill att "Battlestar Galactica" ska tas på allvar av en svensk tv-kanal. Se till så att någon köper in serien, ger den vettig promotion, och visar den på en anständig tid. Jag förväntar mig inte prime time, men varför inte söndagskvällar på SVT vid 21.20? Jo, jag vet att det är "Sopranos"- och "Six feet under"-tiden, men det är liksom det som är poängen. Gissa om folk skulle ta serien på allvar då! Det skulle ju gå av bara farten, de skulle inte ens fatta att det rör sig om science fiction innan de var fast. Och just ja, kan du fixa så att den där visningen som Kanal 5 gjorde av den inledande miniserien i höstas aldrig skett? För det är ju liksom brottsligt att visa så bra tv mitt i natten. Och jag vill inte - trots "Big brother" - att Kanal 5 ska hamna i finkan.

2. Som du säkert sett i tv-tablån så börjar SVT visa "Veronica Mars" den 12 januari. Både du och jag är självklart glada över det, men kan du fixa så att de visar säsong två redan till hösten? Det är ju liksom rätt mycket 1900-tal att ligga 1,5 år efter USA-visningen, och visst är det väl 2006 om drygt en vecka? "Veronica Mars" är ju heller inte your average teenage show, om vi säger så. Här snackar vi troligen den smartaste ungdomsserien för vuxna på ... ja, sjukt länge. Och när vi ändå pratar om Veronica, kan du förklara för mig hur det kommer sig att de amerikanska vardagsuttrycken för privatdeckare är 'sleuth' och 'dick'? Jag tycker att de orden ger konstiga vibbar.

3. Förutom "Prison break", "Invasion" och till viss del "Commander in chief" och "Supernatural", så tycker jag att de nya dramaserierna i höst varit rätt bleka. Kan du ordna så att det kommer några riktigt bra midseason-premiärer? Ett par i alla fall?

Nej, jag ska inte uppta din tid mer. Kom ihåg att ge Rudolf och de andra bra havrekli inför lördagen, och glöm för allt i världen inte mina dvd-boxar.

Kvinnan som kunde tala med spöken

Juletid är inte bara den tid på året då vi minns att Jesus Kristus föddes i ett stall trots att hela världen skulle skattskrivas, eller hur det nu var. Det är också en tid då det inte visas särskilt mycket dramaserier på tv. What to do? Tja, man kan ju ägna tiden åt att kolla in några av de serier man valt att inte följa tidigare till exempel.

En av dessa har för mig varit "Ghost whisperer", där Jennifer Love Hewitt likt Patricia Arquette i "Medium" besitter kraften att prata med de döda som av olika anledningar fastnat strax före hinsidans farstu. Och precis som i fallet med "Medium" har TV4 köpt in "Ghost whisperer".

Frågan är varför. Jag har nu sett de tre första avsnitten av serien, och nej, det kommer inte att bli fler. Och betänk då ändå faktumet att jag rent generellt är rätt svag för saker som har med övernaturlighet att göra. Men nej, det här håller inte. Serien är sentimental på fel sätt, de inledande historierna är förvånande platta och karaktärerna känns mesiga.

Storyn i korthet: Love Hewitt (som jag aldrig kommer att acceptera som någon annan än Sarah Reeves i "Ensamma hemma", där var jag nästan kär i henne) spelar Melinda Gordon, ägare till en antikaffär i en amerikansk småstad av den där Smallville-sorten som bara existerar på film och tv. Fast egentligen ser hon mest spöken. Faktum är att det kryllar av dem, de finns runt henne hela tiden. Och hon måste hjälpa dem att ta farväl av sina närstående, så att de kan gå in i ljuset (jepp, LJUSET).

Det är således den ena snyftstoryn efter den andra. Jag tror att Jennifer Love Hewitt gråter i slutet av varenda avsnitt när de döda äntligen kan säga adjö till sin son, mamma och tvillingsyster. Till smäktande musik som får mig att må lite illa. Och betänk då ändå faktumet att jag rent generellt är rätt svag för sentimentalitet.

Nej, tre gånger "Horse whisperer" får räcka. Oj förlåt, "Ghost whisperer" menar jag.

Det bästa med serien är faktiskt förtexterna. Och det mest för att de är en så uppenbart snodda från "Desperate housewives". Det säger en del.

"CSI: NY" försöker reparera mobilskadan

För ett par veckor sedan slog "CSI: NY" ett nytt rekord när det gäller dåliga produktplaceringar, då manusförfattarna tvingats skriva in ett ytterst pinsamt replikskifte mellan två av seriens kriminaltekniker för att promota en ringsignal för Coldplays låt "Talk". Den här veckan gjorde författarna sitt bästa för att reparera skadan. I ett försök att blidka alla uppretade tittare som tog sig för pannan senast, lät de helt enkelt en särskild mobilsignal leda till lösningen på en av veckans mordgåtor. Det hela var ganska snyggt gjort, och jag är lite osäker på om det verkligen rörde sig om en produktplacering. Visserligen verkar det skumt att låta en mobilsignal spela en avgörande roll så tätt inpå det senaste debaclet, men å andra sidan så var den här veckans signal nerladdad av två kallblodiga mördare. Vill verkligen ett företag betala för den typen av 'reklam'?

Synd bara att karaktären Danny Messer, som var den som tvingades ha Coldplaylåten på sin mobil för två veckor sedan, i veckans avsnitt åter hade en helt normal ring-ring-ring-signal på sin telefon. Det var tydligen bara roligt att låta Coldplay ljuda en gång. Om man nu vill göra det en gnutta trovärdigt att han ska vara en person som laddar ner ringsignaler för 2.49 dollar, kunde de då inte ha låtit telefonen ringa med någon annan lite originell signal den här veckan åtminstone? Nu blev det bara ännu tydligare att det rörde sig om en produktplacering senast.

Så trots manusförfattarnas goda avsikter anser jag fortfarande att "CSI: NY" har ett mobilproblem.

Jag har en dumstrut på skallen

Jag ber otroligt mycket om ursäkt. I mitt förra inlägg (som jag nu tagit bort) skrev jag att Leo McGarry deltar i den tre-år-in-i-framtiden-scen som säsong sju av "Vita huset" inleds med, ett faktum som skulle ställa till det för seriens manusförfattare, nu när skådespelaren John Spencer är död och hans karaktär måste skrivas ut ur serien.

Men det är lögn och förbannad dikt. Leo är inte med i scenen, har jag nu fått veta. I min iver att skriva gick jag på ett tips, tog mig inte tid att kolla efter själv, och mitt minne sviktade. Det var ju ändå några månader sedan avsnittet sändes, och jag har det inte kvar. Det är ingen ursäkt, men den enda förklaring jag kan ge.

Tro mig, jag står i hörnet av mitt vardagsrum med en stor fet dumstrut på skallen, samtidigt som jag slår en hammare i skallen på mig själv. Ja, det gör ont i huvudet, men såna klantiga misstag får jag inte göra. Därför förtjänar jag hammarslagen.

Ingen skam över den som gav mig tipset dock. Felet är mitt och ingen annans. Jag måste så klart kolla att det jag skriver är korrekt, innan jag gör det.

Och jag som i flera inlägg här klagat på andras felaktiga skriverier om tv-serier. Ja ja, den som sa det han var det.

Just ja - jag vill bara tillägga att jag fortfarande inte lyckats se om den aktuella scenen. Men flera tillförlitliga källor säger att han INTE är med, så nu tror jag på det.

John Spencer har avlidit

Den amerikanske skådespelaren John Spencer, evigt älskad för sitt porträtt av Leo McGarry i "Vita huset", avled på fredagen på ett sjukhus i Los Angeles efter en hjärtattack, skriver Reuters.

John Spencer blev 58 år. Före sin paradroll i "Vita huset" medverkade han bland annat i "Lagens änglar" under seriens 90-talsår. Han var på senare tid även i filmer som "The rock" och "Förhandlaren".

Dödsbudet kommer som ett slag i magen för alla "Vita huset"-fans. För mig var karaktären Leo McGarry en av de rollfigurer jag lagt närmast mitt hjärta genom åren. John Spencer gjorde också rollen mästerligt, och Emmy-belönades för sin insats 2002.

Han lämnar nu också ett hål rent bokstavligt i serien. Efter att teamet kring serien sörjt honom måste de verkligen klia sig i huvudet och fundera över hur de ska lösa hans bortgång på ett värdigt sätt.

Genom åren blev John Spencer mer eller mindre synonym med sin karaktär Leo McGarry. Precis som rollfiguren var han sedan många år en nykter alkoholost, och när det gäller hjärtattacken som ändade hans liv känns det som en bitter ödets ironi att verkligheten inte nådde upp till fiktionens nivå. I "Vita huset" drabbades ju Leo McGarry av en massiv hjärtattack vid Camp David i sjätte säsongens avsnitt "The Birnam Wood", en hjärtattack han överlevde och gradvis återkom från med full kraft. Om ändå allt kunde vara som på tv.

Weird Science har blivit med blogg

Bröderna Kjell och Magnus Häglunds sajt Weird Science, vars födelse förra sommaren var en starkt bidragande orsak till att mitt eget tv-beroende växte till nya höjder och sedermera fick mig att starta den här bloggen, har nu gjort något av en nypremiär efter att ha varit ouppdaterad sedan i somras. Weird Science stoltserar numera med en blogg, som enligt en kommentar av Kjell här på 43 minuter tidigare i höstas ska vara till för kortare grejer och snabba tankar (hittills handlar inläggen bara om tv men jag antar att det blir film också), till skillnad från de ... tja, rätt långa texter sajten varit känd för tidigare.

Jag tycker att det är helsjyst att Weird Science går in i bloggeran. Enda molnet i sikte är ju att trycket på mig själv ökar markant nu. Jag har ju varit van att husera rätt fritt som Sveriges meste tv-bloggare under hösten. Oh well, det kunde ju inte vara för evigt.

Julboktips för tv-törstande

Tv Squad har gjort en liten sammanställning över vad de anser vara de tio bästa böckerna som på något sätt handlar om tv som kommit under 2005. Tyvärr är det väl för sent att beställa från USA nu om man vill ha dem under sin svenska julgran, men en del av titlarna ser helt klart intressanta ut, främst förstaplaceringen "What were they thinking?", en bok om tv-historiens mest korkade plot-twistar (Bobby Ewings årslånga duschande i "Dallas" till exempel). Och presenter är man väl värd året om egentligen?

Själv skulle jag vilja slå ett slag för den fantastiska boken "The 100 greatest tv shows of all time", som är ett måste för den som älskar amerikansk tv. Den kom redan 1998 och innehåller således inte en rad om 2000-talets tv-guldålder, men det är fantastisk läsning hur som helst. Köp.

Även terrorister är människor - nästan

Vilka gränser är värda att överträda för att skydda ett samhälle? Hur många är det okej att döda för att rädda ett större antal? Och var går gränsen för ens handlingar när man inte ens vet säkert om de brott man begår kommer att leda till något gott, även fast man tror det?

Darwyn al-Sayeed måste ta ställning till alla frågorna. Han tillhör ett militant islamistiskt terrornätverk, med kopplingar till al-Qaida, som planerar ett dåd som får 11 septemberattackerna att blekna. Fast egentligen är han ju inte med dem, utan på den andra sidan. Han är FBI-agent, har suttit i fängelse en tid för att nästla sig in i nätverket, och är nu insyltad upp över öronen i en mjältbrandsattack en masse, han har tvingats döda för att visa sig värdig, han brottas med sitt samvete och sina ideal. Att han själv är troende muslim gör inte hans arbete enklare, han måste inte bara låtsas hylla de vridna islamistiska ideal som deras grupps karismatiske ledare Faris al-Farik indoktrinerar dem med, han måste också brottas mot medelamerikanens fördomar mot den muslimska tro han älskar.

Serien är "Sleeper cell", en tiodelad miniserie som visas just nu på kabelkanalen Showtime i USA. Det är ingen enkel berättelse, ambitionsnivån är hög och frågorna som kastas ut har inga enkla svar. Terroristgruppen som Darwyn infiltrerar består vid en ytlig koll av ett gäng sociopater med vriden världsbild, men några avsnitt in märker man att väldigt lite är svart och vitt. Terrorcellen består inte av 'vanliga' muslimer, istället ingår en kritvit helylleamerikan, en fransman, en bosnisk muslim och så Darwyn då, afrikan-amerikan född och uppvuxen som muslim. Lite tråkigt är det att den mest fanatiske av dem, ledaren Faris, också är den till synes mest schablonartade i sällskapet - han ser ut ungefär som en ond muslim brukar göra i amerikanska filmer och serier, även om han i "Sleeper cell" framlever sina dagar som jude, något han ser som den perfekta förklädnaden.

Det som imponerar mest på mig är att "Sleeper cell" blivit verklighet överhuvudtaget. Att i ett skräckslaget och av terrorrädsla lamslaget USA, där man automatiskt förvandlas till fiende om man om man inte håller med herr Bush, producera en tv-serie där terrorister tillåts framstå som mänskliga, är ett styrkebesked. Visst finns det skönhetsfläckar - till exempel blir inhamrandet att islam egentligen är en fredens religion som nu har kidnappats av en liten klick fanatiker som förstör för den stora massan lite väl skolboksaktig ibland, vi fattade grejen efter tredje påminnelsen tack, kan vi nu gå vidare - men "Sleeper cell" pekar också på hur bakvänt USA:s agerande ofta är, och vilken dubbelmoral västerlandet besitter. I ett av avsnitten åker de blivande terroristerna ner till Mexiko för att säkra penningflödet. Det visar sig att deras terrorcell till stora delar finansieras av knark som säljs till amerikaner, och från barnprostitution på mexikanska bordeller vars enda kunder är ditresta amerikaner, som vet att risken att åka fast i ett land där dollarsedlar löser de flesta problemen är försvinnande liten jämfört med hemma i USA.

Kanske är det också så att den här skolbokstonen jag irriterar mig på behövs. I serien framställs även högt uppsatta FBI-medarbetare som totalt okunniga inför islam. När Darwyn försöker stoppa ett mord som terrorgruppen planerar på en framstående muslimsk forskare som tror på försoning och som kommit till USA för att inför hela världens ögon förkasta al-Qaidas aktioner, möts han av total oförståelse från sin chef. Med en axelryckning säger han något i stil med att 'i våra ögon är det lika bra att alla de där jävla muslimerna dödar varandra'. Med sådana myndighetspersoner, tja, då bör man väl vara lite övertydlig.

En annan sak som fascinerar mig med "Sleeper cell" är Darwyns inre kamp. Som troende muslim slåss han mot båda sidors fördomar, han tvingas bära sina terroristkompanjoners glasögon, se den depraverade amerikanska skräpkulturen som hans kumpaner avskyr liderligt, han måste lära sig att förstå deras hat för att kunna smälta in i gruppen. Samtidigt ser han hur korkade hans egna landsmän ofta är, hur deras egna förutfattade meningar spelar terroristerna i händerna.

Avslutningsvis - alltigenom mänskliga är de ju ändå inte, terroristerna. För att visa detta finns, exempelvis, i första avsnittet en riktigt otäck scen, där en medlem ur nätverket som pratat bredvid mun stenas till döds efter att ha grävts ner i marken så att bara hans huvud sticker upp. Jag blev fruktansvärt illa berörd av den scenen. Vilket väl - antar jag - var producenternas exakta avsikt.

Och Golden Globen går till...

...ja det vet jag inte ännu egentligen, men gissa kan jag. I dag presenterades nomineringarna till priset som väl visserligen är mest känt för att vara det mindre viktiga syskonet till den där Oscar, men till skillnad från hos storebror så delas det även ut Golden Globes till tv-serier. Så här följer nomineringarna i tv-klasserna av vikt, följt av mina kommentarer till vem som kommer att vinna. Prisgalan arrangeras den 16 januari.

Bästa dramaserie:
"Commander in chief"
"Grey's anatomy"
"Lost"
"Prison break"
"Rome"

Och Golden Globen går till... "Lost"! Varför? Tja, i det här fallet för att jag tycker att det är den bästa serien av de fem. Visst, "Rome" hade sina magnifika stunder och är ju lite finare, men som jag skrev nyligen: "Lost" är det största tv-kulturella fenomenet på 2000-talet inom drama, och det missar inte GG-juryn. Dessutom fick "Lost" priset vid Emmy-galan, en fingervisning så god som någon.

Bästa manlige skådespelare, drama:
Patrick Dempsey, "Grey's Anatomy"
Matthew Fox, "Lost"
Hugh Laurie, "House"
Wentworth Miller, "Prison Break"
Kiefer Sutherland, "24"

Och Golden Globen går till... Hugh Laurie! Ingen annan kan komma i fråga. Särskilt med tanke på att han inte ens var nominerad förra året. Laurie briljerar vecka efter vecka i "House", så jag accepterar inte en annan vinnare. Eller... tja, det skulle vara Patrick Dempsey då eftersom alla vill krama ihjäl honom nu när han äntligen övertrumfat "Can't buy me love"-genombrottet för nästan 20 år sedan. Men nej, Hugh Laurie tar den.

Bästa kvinnliga skådespelare, drama:
Patricia Arquette, "Medium"
Glenn Close, "The Shield"
Geena Davis, "Commander in Chief"
Kyra Sedgwick, "The Closer"
Holly Walker, "Rome"

Och Golden Globen går till... Kyra Sedgwick! Patricia Arquette fick visserligen Emmystatyetten för några månader sedan, men jag tror att Kyra Sedgwick drar det längsta strået i januari. Hennes insats som Deputy Chief Brenda Leigh Johnson vid Los Angeles-polisen är en fullträff, som jag tror betalar sig. Eller kanske Geena Davis...? Nej, det blir Sedgwick.

Bästa komediserie:
"Curb your enthusiasm"
"Desperate housewives"
"Entourage"
"Everybody hates Chris"
"My name is Earl"
"Weeds"

Och Golden Globen går till... "Desperate housewives"! Egentligen skulle jag vilja skriva "Weeds", för jag gillar verkligen den serien, men här står den sig kort mot den ångvält som hemmafruarna på Wisteria Lane blivit, särskilt i USA. Ingen annan serie har en chans. Fast jag tycker att det är oerhört knasigt att serien överhuvudtaget tillåts i komediklassen. Fast jag förstår att tv-bolaget anmält den där, för i dramaklassen skulle den ha mindre chans att vinna.

Bästa kvinnliga skådespelare, komedi:
Marcia Cross, "Desperate housewives"
Teri Hatcher, "Desperate housewives"
Felicity Huffman, "Desperate housewives"
Eva Longoria, "Desperate housewives"
Mary-Louise Parker, "Weeds"

Och Golden Globen går till... Felicity Huffman! Den här nomineringslistan är ju egentligen rätt löjlig. SÅ fantastiska är inte de fyra huvudskådisarna i "Desperate housewives" att de konkurrerar ut alla andra kvinnor förutom Mary-Louise Parker. Själv skulle jag bara ha valt Felicity Huffman och Marcia Cross, som jag tycker är helt strålande som den tillknäppta Bree Van De Kamp. Men Huffman fick Emmyn för sitt porträtt av Lynette Scavo, och jag tror att hon får även det här priset.

Bästa manlige skådespelare, komedi:
Zach Braff, "Scrubs"
Steve Carell, "The office"
Larry David, "Curb your enthusiasm"
Jason Lee, "My name is Earl"
Charlie Sheen, "Two and a half men"

Och Golden Globen går till... Zach Braff! Främst för att han var nominerad även förra året men då inte fick det. Visserligen var Charlie Sheen och Larry David det också, men Charlie Sheen är en för usel skådis för att få priset och Larry David är för smal (och nu syftar jag inte på hans gängliga figur...). Men det här är nog den svåraste klassen att tippa skulle jag gissa. Men jag sätter mina pengar på Braff.

"The triangle" - mini i alla bemärkelser

Inte för att jag hade så där jättehöga förhoppningar. Miniserier brukar ibland ha en tendens att vara just mini på de flesta sätt, men i andra fall så ... tja, ibland är de helt enkelt bara så mycket mer.

Förra veckans tredelade "The triangle" på Sci-fi Channel, som ämnade förklara orsaken till Bermudatriangelns uppkomst, var sannerligen inte särskilt mycket förutom just 'mini'. Tv-filmskänslan var överhängande med taffliga effekter, manuset var riktigt klyschigt och höll inte ihop i slutet och tidsreseproblematiken som de presenterade kändes ... ja, rätt idiotisk (eller så var jag osedvanligt korkad men just i det här fallet tar jag det för mindre troligt). Så det var 4,5 ganska så bortkastade timmar av mitt liv. Tyvärr.

Anledningen till att jag överhuvudtaget hetsade upp mig (nåja) i förväg var att uppställningen på papperet såg stark ut. Bryan Singer som exekutiv producent, och Sam Neill, Eric Stoltz, Lou Diamond Phillips, Catherine Bell och det alltid coola birollsansiktet Bruce Davison i skådespelarlistan. Borde det ändå inte borga för en viss kvalitet? Uppenbarligen inte.

Men varför satt jag då kvar hela tiden om jag ändå tyckte att det var kasst? Ja, dels tycker jag på något sätt att har man gett sig in i leken, då får man fullfölja också. Men främst var det nog för att jag ändå ALLTID går igång så fort det finns en myndighetskonspiration inbakad i manuset på sant "Arkiv X"-manér, och en sådan bjuds det självklart på även här, med rötter i USA:s mytomspunna 'Philadelphia-experiment' under andra världskriget. Men även här blev jag besviken eftersom varenda liten vändning följde standardmallen.

Enligt Sci-fi Channel själva blev "The triangle" en jätteframgång med kanalens högsta miniseriesiffror sedan "Taken" (okej, det var tio delar så det blev ju en rätt så massiv miniserie, men ändå). Säger de det så är det väl säkert så, men lita på mig när jag säger: "The triangle" - no no. Bad. Stay away. Det räcker så.

Bon siar om tv-året 2006

I dag damp nya Bon ner genom brevinkastet, och tjock som den är lyckades faktiskt luntan med konststycket att ge mig ett blåmärke på foten eftersom jag råkade stå precis vid dörren när det skedde. Så kan det gå.

Men nu var det inte min ömmande fot det här skulle handla om, utan istället faktumet att Niklas Eriksson (som även skriver om film och tv i Nöjesguiden) i den författat en artikel om vad som är att vänta av det svenska tv-året 2006. För vana läsare av 43 minuter är de dramaserier som nämns kända, men det är trevlig läsning och artikeln bjuder dessutom på en del kanaldetaljer som jag inte nämnt, till exempel att fantastiska "It's always sunny in Philadelphia" ska sändas på TV3.

Ett par saker ställer jag mig dock lite skeptisk till:

1. Att "Commander in chief" skulle ha en chans att bli 2006 års "Lost" finner jag föga troligt (hypemässigt alltså, handlingsmässigt har de väldigt lite med varandra att göra). Okej att det är en finfin dramaserie som troligen kommer att locka större publik än "Vita huset" någonsin gjort eftersom den är mycket mer lättillgänglig, men det är ändå 'bara' en finfin serie. "Lost" är det största tv-kulturella fenomenet på 2000-talet inom drama, det går inte att förneka, även om det finns olika åsikter om seriens kvaliteter.

2. Visst, det finns helt klart ett återfött sug inom det luddigt avgränsande område som brukar kallas sci-fi. "Supernatural" är rasande underhållande och jag har fallit totalt för "Invasion" på sistone. Men de andra serierna som tas upp i artikeln, "Threshold" (nedlagd efter nio visade avsnitt) samt "The night stalker" (nedlagd efter fem visade avsnitt, det sjätte kan endast köpas på amerikanska Itunes) satte ju inte direkt några djupare spår i tv-myllan. Frågan är därför om det kommer att komma några fler serier. Utbudet börjar ju bli en smula mättat eftersom vi redan sedan tidigare har "Medium" samt höstens andra nya spökserie jämte "Supernatural" - "The ghost whisperer", med Jennifer Love Hewitt i huvudrollen. Jag tror vi har nått kulmen på trenden redan.

Men som sagt, bra summering ändå, så spring ut och köp, om inte annat så för att jämföra med den egna kollen i spåkulan jag ämnar göra innan 2005 rings ut.

Men tappa inte tidningen på foten.

Stark avslutning för "Lasermannen"

Jepp, han åkte fast till sist, den onde Ausonius. Den tredje delen av den utmärkta dramadokumentärserien "Lasermannen" visades på SVT i går kväll, och det med ökade tittarsiffror. Enligt MMS kollade 1030000 svenskar när John Ausonius till sist fångades in på Heleneborgsgatan på Södermalm en varm sommardag 1992.

Jag siade i min spåkula förra veckan, och tippade att "Lasermannens" sista del skulle få högre tittarsiffror än de två första, som båda sågs av 915000 personer. Nu blev det turligt nog så, och jag hoppas att SVT tar till sig de goda siffrorna som den här fantastiska produktionen fått (all heder åt Jarowskij som skapat serien) och vågar satsa ännu mer på kvalitativt tv-drama längre fram.

På söndag kväll klockan åtta visas Gellert Tamas och Malcolm Dixelius film "Lasermannen - dokumentären" på SVT. Den bör heller ingen med självaktning missa.

Dagens sex-bashing mot SvD

Tro mig - jag VILL verkligen inte skriva det här, men har man gjort A så måste man väl göra B antar jag. Så här kommer det, dagens morgontidningsbashing:

För nu har Svenska Dagbladet gått ut och stämplat "Grey's anatomy" som en sexserie igen (här kan ni läsa om när det skedde förra gången), den här gången i en intervju med seriens Dr McDreamy - Patrick Dempsey. Eller nja, den här gången kallar de den faktiskt för 'sexsåpa', vilket jag antar är något som är ännu smaskigare än en sexserie. Ordet 'såpa' utstrålar ju synd, dekadens och dolda agendor i sig - och när man då lägger till epitetet 'sex', då snackar vi snask! "Grey's anatomy" är med andra ord dramavärldens motsvarighet till "Paradise hotel", för det är ju Sveriges mest kända 'sexdokusåpa'.

Så - bara så att ni vet: "Grey's anatomy" = "Paradise hotel" (minus det dokumentära).

Och nu när ni vet det så gör vi en någorlunda vetenskaplig undersökning också:

I artikeln (med den höh-höh-slå-sig-på-knäna-flåshurtig-roliga rubriken 'Doktorn kan komma') påstås - för att understryka hur sexfixerad serien är antar jag - att den 'snabbt i amerikansk folkmun döpts om till "Sex & the surgery"'. Låt oss se efter om det här verkligen stämmer.

En Googlesökning på "Sex & the surgery" ger noll träffar. Okej, men "Sex and the surgery" då? Jo, där får vi 129 träffar. Innan vi kollar vad de här träffarna består i testar vi hur många träffar "Grey's anatomy" ger - bara för att jämföra. Jaha - 1,9 miljoner. Det innebär att för varje gång "Grey's anatomy" kallas "Sex and the surgery" (åtminstone på internet), så hinner serien kallas vid sitt korrekta namn 14728 gånger. Snacka om folkmun.

Och vad bestod de där 129 träffarna i då? För det första visar det sig vara bara 58 unika poster, resten är dubletter. Sedan syftar drygt hälften av de 58 träffarna till en brittisk studie som döpts till just 'Sex and the surgery', som handlade om läkarstuderandes attityd till att ha sex med patienter (inte så många ville ha det) vars resultat presenterades förra året. Resten av träffarna handlar faktiskt om "Grey's anatomy", men det visar sig att bakom begreppet ligger inte folkmunnen, utan "Sex and the surgery" var produktionsbolagets arbetsnamn på serien när den skulle säljas in som pilot i början av 2004. Faktum är att den första Googleträffen på "Sex and the surgery", där "Grey's anatomy" åsyftas och inte läkarstudien, är DN:s artikel om sjukhusserier som kom för en tid sedan (och som jag kommenterade här), och begreppet yttras där i ett citat från "Grey's" exekutive producent Peter Horton.

Det var den amerikanska folkmunnen det.

Så - kolla mer än gärna på "Grey's anatomy" om ni vill. Men gör det för att den likt ingen annan tv-serie får den romantiske suckern inom oss alla att krypa fram. Inte för att karaktärerna tänker på sex ibland. För det gör vi faktiskt allihop.

Verkligheten hann ifatt 43 minuter...

...nästan i alla fall.

För bara några timmar efter att jag skrivit att Apple förväntades uppdatera sin Itunesbutik med fler tv-serier i Ipod-format i januari, så passade de på att göra det redan nu istället. Jag har visserligen inte särskilt stora förhoppningar om att det berodde på mina skriverier, men det var ju i vilket fall som helst trevligt att de gjorde det.

Nytt är att NBC, Sci-Fi Channel och USA lagts till kanallistan. NBC bjuder på (nåja, man får ju fortfarande betala två dollar per avsnitt om man ska handla där) "Law & order", "The office" (USA-versionen alltså), "Surface", "Tonight show" och "Late night" som nya program, och prånglar även ut en 'vintage'-sektion med "Alfred Hitchcock presents", "Dragnet", "Knight rider" och "Adam-12". Kabelkanalen USA erbjuder "Monk", och även Sci-Fi Channel nöjer sig med en serie, men det är inte vilken serie som helst, utan den fantastiska "Battlestar Galactica" (sorry, kunde inte hålla mig från att prisa den den här gången heller).

Kanallistan är visserligen långt ifrån komplett ännu, men det går inte att blunda längre, tv-mediet är helt klart på väg in i en ny era. Åtminstone i USA som sagt, för ska man shoppa sina tv-serier, då måste man än så länge bo i det stora landet i väster.

Fram till i dag hade Apple sålt tre miljoner tv-avsnitt samt musikvideos från Itunes, enligt ett pressmeddelande.

Tack till David som uppmärksammade mig om utvecklingen.

Fler tv-serier på väg in i Ipoden

Enligt den brittiska upplagan av Macworld verkar marknaden för Ipod-versioner av tv-serier öka kraftigt. När Apples husgud (och tillika vd) Steve Jobs presenterade den nya Ipoden med videofunktion i oktober, så fanns det fem tv-serier köpa från kanalen ABC för två dollar per avsnitt, däribland "Lost" och "Desperate housewives", via nedladdningstjänsten Itunes Music Store (avsnitten kan köpas och laddas ner dagen efter de sänts på vanlig tv). Numera är kvintetten av serier bara en kvartett, eftersom "Night stalker" lagts ner, men framgången har tydligen varit total, en miljon tv-avsnitt såldes på mindre än tre veckor, och försäljningstakten sägs öka hela tiden (inte så konstigt kanske med tanke på att folk handlar Ipods ungefär lika ofta som jag köper mjölk). I Sverige fungerar inte den här funktionen ännu, men åtminstone Kanal 5 har sagt sig vara intresserade av att låta en del material säljas via Itunes, så det lär väl inte dröja alltför länge.

I början av januari arrangeras årets höjdpunkt för alla macfanatiker, Macworld Expo i San Francisco, och då väntas fler tv-serier presenteras, även från andra tv-bolag än ABC.

Exklusiv Coldplay-låt just for you! Not.

Nedan följer en kort textdramatisering av en scen i det senaste avsnittet av "CSI: NY":

De två kriminalteknikerna ser sig om och går över gatan. När de nästan kommit över börjar Danny Messers mobiltelefon ringa.
"Coldplay?" frågar Sheldon Hawkes när han hör melodin.
"Ja", svarar Danny och tar upp telefonen ur jackfickan och kollar på displayen. "Låten heter 'Talk'. Det är något som min flickvän är väldigt bra på för den delen. Jag ringer henne senare."
Han lägger tillbaka telefonen i fickan. De går upp för trappan till porten och ringer på.

Jaha, och vad var det som var så konstigt med det här då att jag kände mig tvungen att skriva om det på det här sättet? Jo, det var ett exempel på hur produktplacering blir viktigare i amerikanska tv-serier i takt med att publiken i allt större omfattning använder Tivo eller andra hårddisksinspelningssystem när de ska se på tv, system som möjliggör att man filtrerar bort de ideliga reklamavbrotten.

I princip har jag inget emot produktplacering. Att göra bra tv kostar pengar, och de måste komma någonstans ifrån. Men det måste ske med en viss finess. Och det där inslaget i "CSI: NY" var så långt ifrån finess man kan komma. Grejen med just den här produktplaceringen är att den egentligen är ett inbyggt reklaminslag i sig, i serien får man höra hur ringsignalen låter, och sedan i en efterföljande reklamspot får man veta hur man ska bete sig ifall man vill ha den här "exklusiva" signalen i sin egen nalle (man smsar ordet TONE till nummer 22788 och väntar på att det ska dras 2.49 dollar på nästa mobilräkning - men all you Coldplay-lovers där ute, kasta er nu inte över era mobiler - det funkar INTE i Sverige).

Men... Då tänker kanske någon att det där var ju ganska korkat skrivet, eftersom det ju inte alls var ett klockrent exempel på produktplacering, eftersom det inbegrep ett efterföljande reklaminslag. Ja, det har ni i sånt fall helt rätt i, men så tycker jag också att det var ett särdeles korkat marknadsföringsknep av företaget som troligen betalat jättemycket pengar för att bli inskrivna i seriens handling. Dels så faller hela grejen om man har för vana att inte kolla på reklamen, och dels hoppas jag att även resten av publiken som såg tilltaget tyckte det var lika felplacerat som jag. Därför håller jag tummarna för att det här var ett barnsjukdomsmisstag och inget annat. För om det är så här framtiden för tv-reklam ser ut, så är det en mörk tid vi går till mötes.

För att inte tala om hur knasig scenen kommer att framstå när Kanal 5 sänder den, utan tillhörande reklam, framåt mars-april.

Rob Lowe åter till "Vita huset"?

I det senaste numret av Tv Guide berättas att Rob Lowe blivit uppringd av "Vita husets" producent John Wells. Syftet? Jo, uppenbarligen vill de ha tillbaka Lowe till serien som han lämnade i slutet av säsong fyra. Tanken verar vara att han ska dyka upp i slutet av den pågående sjunde säsongen. När Sam Seaborn tog sitt pick och pack och gav sig iväg från "Vita huset" flyttade han ju till Kalifornien för att ställa upp i kongressvalet, och det är mycket troligt att Kalifornien kommer att spela en nyckelroll i presidentvalets slutspurt. Kalifornien är ju ett traditionellt demokratiskt fäste med en stor mängd potentiella latinoröster vilket torde gynna demokraten Matt Santos, men det är ju också republikanen Arnold Vinicks hemstat, så en rejäl showdown är att vänta. Och kanske kan den virrige men ack så skärpte Sam Seaborn bidra till demokraternas förmodade seger.

Men inget är klart ännu. Men med tanke på hur mediokert Rob Lowes karriär gått på sistone är det väl ingen direkt högoddsare att han nappar på betet.

Personligen saknade jag inte Rob Lowe när han försvann från "Vita huset", något jag filosoferade kring för några månader sedan.

Uppgifterna kommer från Tv Squad.

"24"-nedräkningen har börjat på riktigt

Ja shit alltså. "Prison break" har gått in i vinterdvala, och manegen är nu krattad, spolad och rensad inför mästarens återkomst. Jupp, måndag den 15 januari smäller det nämligen, då det blivit dags för den femte säsongen av "24" på Fox.

Det finns knappt ord för hur mycket jag gillar "24". Klart jag vet att handlingen ibland är rent löjeväckande over the top och att serien hinner mjölka realtidskonceptet på de mest konstiga sätt under dygnet som ska förflyta under en säsong (fast vi får ju bara se lite drygt 17 timmar, eftersom en amerikansk tv-timme bara är ... ja just det, 43 minuter lång) - men det förändrar inte saken nämnvärt - "24" satte en helt ny standard inom action-tv när serien kom för fyra år sedan, och i mina ögon har ingen hunnit ifatt.

I dag är det, om man räknar den här dagen, 43 dygn kvar till den 15 januari (och så tycker jag man kan räkna - tidsskillnaden you know). Som om inte siffersymboliken vore nog för att skriva om serien, så sändes en ny tv-reklam för säsong fem i reklampauserna av halvsäsongsavslutningen av "Prison break" i måndags kväll. Och när jag såg den ville jag nästan gråta. För jag insåg att det ju betyder att, ja, Jack Bauer snart är tillbaka. Han ska rädda oss igen. För trots att ingen borde veta att han lever så har någon nosat upp hans mobilnummer. Han står, tillsammans med en ny flickvän och dennes son (antar jag) på på en sandig gata i Mexiko och skriker "how did you get this number!?" in i luren och sen börjar världen explodera runtom honom. Igen. Ja shit alltså.

Och alla skådisarna av vikt är ju kvar. Vi kommer att få se Tony, Michelle och Chloe igen. Och även om de inte meddelat det ännu så slår jag vad om att President Palmer dyker upp vad det lider, för även om han inte är president in sitio längre, så kommer han ALLTID att vara "24"-presidenten numero uno, den enda person som Jack inte kan klara sig utan.

Och Jack Bauer - ojojoj. Kiefer Sutherland hade nog ingen aning om vad han släppte lös när han skrev på kontraktet för den första säsongen. I en värld utan riktiga superhjältar är Jack Bauer det närmaste vi kommit. Han är ju egentligen en tragisk hjälte av klassiska mått, aldrig tillåten att vara lycklig en längre tid, obrottsligt lojal mot sitt land även när detta vänt honom ryggen, en vandrande vålnad för evigt tvingad att vandra den ensammes stig, som endast får stanna till när det blivit dags att återigen sabba dygnsrytmen å det grövsta. Och de sorgsna ögonen. Åh käre Jack, jag hoppas att du någon gång kommer att få finna frid. Men inte riktigt än - för först måste du rädda världen åt mig igen. Och sen en sjätte gång också - för jo - Fox har skrivit kontrakt med produktionsbolaget även för årgång sex. Men sen kan det få vara nog.

För övrigt tycker jag att "24" behandlas som skit av TV4. Säsong fyra, ruskigt kompetent och seriens största succé någonsin i USA, snabbvisas lite då och då med tre-fyra sändningar per vecka för att de ska kunna klara av den så snabbt som möjligt. Till och med min pappa, som aldrig varit vidare intresserad av tv-mediet men som av någon anledning fastnat stenhårt för Jack Bauers öden och äventyr, har hörts morra. Och då har det gått långt. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om TV4, när det blir dags, väljer att köra den femte säsongen bara i TV4 Plus. Kulturskymning.

Patrick Stewart öppnar för ny "Star trek"

Under perioder har det blivit lite väl mycket science fiction på 43 minuter anser jag. Därför hade jag tänkt sätta strypsnara på mig själv, och sprida skrivandet lite mer. För egentligen är jag ju ingen riktig sci-fi-nörd, jag är till exempel totalt kallsinnig inför "Star wars" (och där försvann väl två tredjedelar av sci-fi-publiken som hittat hit). Men så har ju heller aldrig "Star wars" figurerat i tv-format. Inte än i alla fall, bör tilläggas.

Men om det finns någon i sci-fi-världen som jag är svag för, så är det "Star trek"-kaptenen Jean-Luc Picard. Så trots strypsnaran, samt faktumet att det här egentligen inte är en tv-nyhet utan en potentiell filmnyhet, så meddelar jag följande:

Vid en presskonferens i London tidigare i veckan berättade Patrick Stewart att han, trots att han tidigare sagt sig vara klar med rollen, varit på möte med några filmbolagsbossar om möjligheten att spela den franskättade befälhavaren på Enterprise i en elfte "Star trek"-film.

OM mötet realiseras till något verkligt, så kommer det dock troligen inte att ske i brådrasket. Stewart är uppbokad för att spela teater med Royal Shakespeare Company de kommande 16 månaderna, och det är även troligt att filmmakarna vill låta lite mer tid passera så att det rätt mediokra resultatet för den senaste filmen, "Star trek: Nemesis", hinner glömmas bort. För att inte tala om de katastrofala tittarsiffrorna som tv-serien "Star trek: Enterprise" drogs med de sista två åren.

Den brittiska sci-fi-tidningen SFX har mer i ämnet.

Millimeterprecision i "Lasermannen"

EXAKT lika många tittare tyckte att det var värt att se andra delen av SVT:s "Lasermannen" som premiärveckan (nåja, åtminstone i tusental). 915000 satte sig framför tv-apparaterna, och det vid samma tidpunkt som TV4 sände det med rätta upphaussade "Lost"-avsnittet 'The other 48 days' och SVT körde "Aktuellt" i andra kanalen. Strongt för ett så pass icke-linjemönstrat och krävande tv-drama som "Lasermannen" är.

Blir det samma siffra även nästa vecka? Nja, jag gissar faktiskt att fler ser avslutningen, delvis för att jag tror att många vill se John Ausonius skaka galler, men också för att "Lost" tagit julledigt.